Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Urania och Titan. Af H. Wilhelmsson. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
H. WILHELMSSON.
vet det. Hon vet, att de syskon, med
hvilka hon uppfostrats, alla ogilla henne,
och att de sökt sitt på hennes
bekostnad; hon vet, att den man, hon älskar,
är en af världens odugliga; hon vet, att
lifvet för henne icke mera kan blifva
lyckligt, på sin höjd drägligt; men hon
spiller ej tiden med klagan; hon handlar
så, som hon måste handla. Och om man
skulle önskat, att de små kvinnliga
nålstygn uteblifvit, med hvilka hon
upprepade gånger söker träffa sin syster,
som icke gillar det parti hon tagit, så
göra de hennes karaktär blott desto mera
mänsklig och naturlig. Brefvet är långt,
25 hela sidor i kalendern Urania, och blott
en ringa del däraf kan anföras.
Det synes som om Margareta Brahe
i något föregående bref skulle ha
uppmanat henne att tänka på sin son, ty
hon börjar med att bemöta detta.
»I skrifver bland annat, att min son är
värd att hålla af, liksom Talle Gjertz (Tale
Tott, Gert Rantzaus hustru).. skrifver till mig
och ber mig, att jag vill vara Tage god — jag
låter henne hafva sin mening, ty hon vet intet,
hvad det är att hafva barn, men att I viljen
förmå mig att hålla af min egen son, det gjorde
mig underlig till sinnet. — Att jag sedan icke
skref eder till, det var icke af ondo, men hur
jag bar mig åt, och hur uppriktigt jag skref
Eder till, fick jag alltid i Edra bref något i
parabler — och parabler äro lätta att säga,
men de göra intet godt mellan vänner. Så lät
jag af att skrifva — — i sanning för min egen
skull; ty jag har vedervärdigheter nog — —
och jag kan själf tänka allt det en annan kan
tänka. — —- Min hjärtans kära syster, I
skrifven att I hafven hört, att Erich och jag äro
gifna samman, och önskar oss lycka, hvarför jag
tackar Eder gärna; så gjorde vi ett litet
gästabud fjorton dagar före påsk och hade endast
sju herremän och sju fruar hos oss. Gud gifve,
att det må ha skett i en god, lycklig tid, oss
till glädje. Jag hade då aktat mig till Phephers
Bad (i Schweiz), och då ville jag ha Erich med
mig dit, det var i sanning orsaken till att vi
då gjorde det, eljest hade jag väl ännu låtit det
stå hän, som det hafver gjort i tolf år. — Jag
kan tro, att det skulle nu vara någon orsak,
som skulle bringa oss därhän, men jag ångrar,
att vi icke gjorde det för tio år sedan, innan
han drog till Tyskland; då hade väl vår sak
varit sådan, att vi icke lidit så mycket, som vi
nu hafva gjort; dock jag hoppas med Guds
hjälp, att allting skall nu blifva godt. Jag såg
väl, att jag fick vara hos honom ibland, både
för att skilja honom vid hans myckna folk och
för att hålla något tillhopa; ju längre han var
därute, desto mera gick det bakut för honom;
och jag visste svårligen väl, att jag aldrig gaf
honom öfver, nej, långt ifrån, därför var det
bäst jag blef hos honom — hade jag blott förr
så gjort!»
Hon berättar vidare, att hon med
goda vänners tillhjälp löst honom ur
gäldsarresten, men därefter rinner sinnet
öfver på henne, och hon talar icke blida
ord om alla de obehag i penningeväg,
hvarför hennes närmaste, till och med
hennes moder, utsatt henne. Fru
Margareta hade förmanat henne, att hon
skulle resa hem till modern, men hon
menar,
»att de andra hennes barn kunde så väl
vara hos henne som jag, om de ville försumma
sin fördel därigenom, men jag är icke för min
nyttas skull ifrån henne, utan min stora trohet
hafver varit orsaken därtill, och^jag menar, att jag
gör rätt därmed inför Gud. Och som I
skrifven, att det . icke är två timmar emellan det
hon talar om mig, Gud vare med henne och
bevare henne länge och väl, hon är af sig själf
from och god (men) hon låter leda sig af dem,
som äro tillstädes, hvilket är mänskligt.»
Ett ord till försvar för Erich Lange
inlägger hon också:
»Och som I skrifven, att Erich och jag
kunde väl draga hem, där är ingen, som gör
oss något, så är hvarken han eller jag därutaf
landet för någons gärningars skull, ty om någon
vill tala med honom, är detta icke så långt
borta — men han är utaf landet, för att han en
gång skall kunna betala allt godt folk, som han
är skyldig — jag vet icke, hvarför jag skulle
draga in i landet, där är ingen som vill mig
väl. — Han är sällan stilla, han är här
stundom icke på fyra eller åtta veckor. Så
kommer han då hit och är här stundom en dag
och stundom en half dag. Och jag har här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
