Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Urania och Titan. Af H. Wilhelmsson. Med 5 bilder - Dröm. Efter Paul Verlaine. Öfversättning af Hugo Hultenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
paul verlaine.
då hunnit till den ålder, då själen ej längre
förmår vara verksam utan då den,
kvarhållen af en alltför stark kropp, tager sig
den ro naturen ej unnar den. Efter
döden återbördades hon till Skåne, där
hon blifvit född, och hon ligger
begrafven i Torrlösa kyrka, nära Trolleholm,
utan att någon minnesvård finnes öfver
henne.
Inledningsvis anfördes Tycho Brahes
omdöme år 1594 om den beundrade
systerns begåfning och kunskaper.
Kanske lämpar det sig att efter bilden af
hennes lif, tecknad med korta drag, sluta
med ord, hvilka en dansk man trehundra
år senare sagt om henne.
»Hun staar», säger professor J. A.
Fredericia (i Tilskueren år 1898) »i tre-
dobbelt Henseende som Representant for
Renässancens Paavirkning, ved hendes
Sans for Videnskaben, ved hendes
poetiske Trang ud over Folkedigtningens
Form og ved hendes Kendskab til
Klassiciteten. Som Kvinde betegner hun
noget ubetinget nyt på dansk Jordbund.»
Anm. För uppsatsen ha användts: Danske
Magazin 1 R. 2, 3, 4. D.; J. L. Heiberg;
Urania dr 1846; F. R. Friis: Breve etc. om
Tycho Brahe og hans Slägtninge, jämte
handlingar ur arkiven i Marburg, Schleswig och
Stockholm.
Grefve Birger Mörner har i Sverige i
novellform omtalat legenden om *Fru Brahe till
Erichsholm*, däri en del af det omtalade
vers-brefvet förekommer, omsatt till prosa.
DRÖM.
EFTER PAUL VERLAINE.
Jag ser ibland, när jag i natten ensam gråter,
en kvinna nalkas mig i sällsam drömsyns hägring.
Hon svns mig hvarje gång" med ny och högre fägring
och är densamma dock och älskar och förlåter.
Ilon älskar mig. Mitt lif, för världen gåtfullt slutet,
vet hon att tyda ut allena ibland alla.
När hennes tårar på min heta panna falla,
det är som stilla majregn öfver fälten gjutet.
Hvad färg är hennes hår? — Jag kan det mer ej minnas.
-Och hennes namn? — Jag vet ej, vet blott, att det klingar
som ljuf musik, som sus af goda andars vingar.
Men hennes blick är ren som ingen jordisk kvinnas,
och hennes röst, ett eko lik, ur fjärran svingadt,
mig minner än 0111 kära röster, som förklingat.
Hugo Hultenberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
