Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Koblenz. Af Oscar Levertin. En skildring från 1791
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■84
OSCAR LEVERTIN.
ler Polastron! Jag gjorde en kuplett om
det för att somna i natt.»
»Låt höra, Souleau.»
Med skarp, hög falsett gnolade
avis-skrifvaren:
»Jämt det är batalj,
Oöfverstigligt svalg
Mellan dessa damers svenner.
Bugar man för en,
Blir man hatad sen
Af den andras hjärtevänner.
Iris är brunett,
Phyllis, minns jag rätt,
Räknats en gång till blondiner.
Iris som novis,
Phyllis som en vis
Bland vår tids vestaler skiner.
Hvadan då all harm?
När till sits och karm
Passa dessa två fåtöljer,
När blott skillnaden
Mellan dem är den,
Hvilken nedanefter följer:
Fru de Polastron
Älskar på en gång
Hela mänskligheten,
Medan fru Balbi,
Ortodoxare däri,
Håller på treenigheten ...»
»Hut, bläcksuddare,» ropade Jaucourt
och grep om svärdfästet, medan han
reste sig så häftigt från bänken, att vinet
skvalade öfver glasen.
Men Montboissier och Bombelles, som
voro förtjusta öfver att Jaucourt genom
sin häftighet gaf ryktena bekräftelse,
höllo honom tillbaka.
»Skämt, skämt», ropade de, »eller
hur, Souleau?»
»Naturligtvis», svarade avisskrifvaren
men såg med skarpa ögon Jaucourt
stridslystet in i ansiktet.
»Så till vida har för öfrigt baron de
Jaucourt rätt, att en politiker har
viktigare att tänka på.. Men i fall herrarne
behaga lyssna, skall det genast bli
uppenbart, att striden mot Baal ej är ur
mina tankar. Det är en artikel för Koblenz’
journal».
»Läs! läs!»
»Epigrafen lyder: Ty riset skall väl
drabba dem och bita igenom dem, då
det öfver dem med trummor och harpor
föres.»
»Ur hvilken tragedi är det? Jag
tycker mig hafva hört madame Clairon
deklamera det där.»
»Försök en gång att låta bli att
tänka på kjolar.»
»Det är Esaias. Riset mot Assur.»
»Assur? Men det heter ju dengudlöse
juden i Rotterdam, med hvilken vi
nego-ciera om lån, men som ej vill släppa till
fyrkarne. Riset mot Assur? förträffligt!»
»Europa vaknar! Darren, spenabarn,
som leken lagstiftare, drängar, som
spelen herrar, slaktargossar, som blifvit
filosofer och pillertrillare, som utnämnt sig
själfva till statsmän! Europa vaknar vid
ljudet af Catharinas och Gustafs
maningar ! Dalecarlier och croater, kosacker
och spaniorer, alla samlas för att
tukta er!
Ta’ franska riket till butik,
Af offrens blod bli stinn och rik,
Det kallas »mänskans rättighet».
Men att till korparnes musik
På rep få dingla såsom lik,
Se, det blir galgens jämlikhet!»
»Bravo! Bravo!»
Af de fyra åhörarne klappade de tre
männen högljudt i händerna. Endast
ynglingen, den unge vicomte Philippe
de Virieu, hvilken hela tiden suttit tyst
och stödt hufvudet mot handen, medan
blicken lett mot bilderna i det
gyllengrö-na vinet, bevarade envist tystnaden utan
att låtsas höra. Men denna frånvaro,
som en stund kunnat gälla för
ungdomlig och svärmisk förströddhet, blef nu
demonstrativ och sårande.
»Hvarför applåderar ni icke, vicomte?»
»Ah, vicomten är i botten monarkist
och svärmar för den feta habsburgskan.»
»Eller kanske rent af jakobin -— det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
