Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Koblenz. Af Oscar Levertin. En skildring från 1791
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOBLENZ.
87:
han i ständig strid och växling och
väntade, som alla passionerade men
handlingssvaga, på ödets fingervisning, på stöten
utifrån, hvilken skulle drifva honom fram,
och under tiden lät han sig glida med
strömmen i en sorts blind visshet af
att hvar vågkrusning, som hvirflade bort
hans dagar, dock hade sin dolda uppgift
och förde honom närmare knutpunkten,
utloppet i det svallande haf, där hans
hjärta längtade att drunkna och få ro.
Under ordskiftet inne på Gyllene
Solens vinstuga hade det varit som
afgö-randets timme ändtligen slagit. Aldrig
förr hade Philippe så tydligt låtit masken
falla. Ett dunkelt begär att ändtligen
en gång rifva upp alla bryggorna till
det gamla och till sin släkts befryndade
hade mer än allt annat drifvit honom att
tala, och i ett besluts trots hade han
lämnat de forna umgängesvännerna,
skockade kring Calonne som en
marknads munhjältar kring en Dulcamara.
Men nu, blott ett par minuter därefter,
då han stod ensam härute på torget och
skulle handla, var det som han blott
ville skjuta upp det oundvikliga. Vinden
lekte muntert med plymerna i hans hatt,
blommorna, doften och solskenet togo
udden af hans vilja. Ah, blott än ett
par ljusa, bekymmerslösa dagar med
Constance, utan plikter, utan tankar, utan
ansvar ! Vintern kom så snart, och just nu
låg frukten söt och mogen och bjöd ut
sig själf till hans läppar. Medan han
så dagtingade med sitt jag, förde hans
steg honom långsamt i riktning
hemåt förbi jesuiterskolans af
buxbomhäckar omslutna gård, mot den
gammaltyska, trånga bakgata, där hans mor och
hans två systrar, landsflyktiga som han,
bodde i ett toppigt hvitt gafvelhus,
hvil-kets ägare, Gottlob Ehrlich, välbeställd
riddare af nålen, för en ringa penning
låtit dem hyra, ett par skefva vindsrum
med djupa, sneda fönstersmygar.
I bottenvåningens fönster stod
skräd-darmästarens sextonåriga dotter med
guldhåret under spetshättan och spanade
efter honom med sina vattenblå ögon
under tunga ögonlock bakom geranierna
och pelargonerna i fönstret, och hon
rodnade ända upp till hårfästet, när han kom
och gjorde en djup och ridderlig
bugning för solhufvudet i blomrutan. Han
täcktes märka hennes hyllning, icke minst
därför, att hans anförvanter snart nog
kunde få bekymmersamt med att erlägga
äfven den ringa hyran.
Så tog han i ett par språng de
trånga trätrapporna, i hvilka det
luktade nypressadt kläde och surkål, icke
utan att tänka på fritrappan af svart
marmor i Chateau Virieu, och steg in till
modern.
Den förnäma gamla damen, som
intill sitt sextionde år lefvat i hög
förgylld slottslyx utan en föreställning om
hvardagslifvets bekymmer, hade denna
plötsliga förflyttning till ett par tarfliga
vindsrum fullkomligt bragt från vettet.
Hon satt i den trånga pinnsoffan styf
och rak, som på en taburett, iförd en
hofdräkt, som hon envisades att hvar
morgon vilja hafva på, och hvilkens öfver
breda höftvalkar spända sidenbrokad
med sin feston af konstgjorda rosor
stod som ett porslinstempel kring
hennes lilla afmagrade vissna gumgestalt.
Håret var pudradt och högt uppsatt i
en tjock valk öfver den gula rynkpannan,
och de skrumpna kinderna lyste
dockröda af två runda sminkfläckar. Så satt
hon och puttrade och pratade för sig
själf, grälade på försenade kuskar eller
lakejer, som försummat sig och höll
dessemellan små i väl valda ord utförda tal
till fru Jacquot eller fru Jeanin.
Uppenbarligen föresväfvade henne tanken, att
hon var på ett af de
barmhärtighetsbe-sök i fattighem, som det tillhörde den
kristna ödmjukheten att då och dä af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
