Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Koblenz. Af Oscar Levertin. En skildring från 1791
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOBLENZ.
93:
Skuggan af ett väsen skymtade nu
uppifrån terrassen. Det närmade sig
stentrappan, som ledde ner till parken och
hvilkens hvita steg blänkte mellan de
gröna taxushäckarna, och röjde sedan på
den fria vägen under den öppna
himmelen ej en men ett par människor: en ung
man och en ung kvinna hopflätade i ett
famntag och så gående långsamt med
armarne om hvarandra ner mot parken,
bleka och tysta i den sista dagsstrålen.
Det var Philippe de Virieu och
Constance de Rochemont, som haft
afskeds-möte. I ett par timmar hade de stängt
in sig samman inom lås och rigel i
hennes trånga hofdamrum med de
såpbubble-blåsande barnen i porslin på den lilla
möbeln af päronträ. Men den hvita
tidsgudinnan i Sèvres på kakelugnskransen
höll uret i sin öppna tempelrotunda,
räknade och räknade minuterna som en
elak lärarinna, medan såpbubblorna
alltjämt skimrade i porslinsmedaljongerna.
Så måste de två i gråt resa sig från soffan,
och nu följde Constance Philippe på den
sista återvägen genom slottsparken.
Konvulsiviskt, som om han med våld skulle
slitas ifrån henne, höll hon honom tryckt
intill sig, medan hennes svarta ögon
härute blefvo allt större, fångande den
fallande nattens mörker, och tårarna
runnö stora och klara utför hennes hvita
kinder. Hon var barhufvad. Det rika
bruna håret föll upplöst ner på fichuen
öfver de flickaktigt fina, sluttande
skuldrorna, och bröstet andades häftigt mot
den låga, löst tillsnörda silkeskolten.
Också Philippe var mycket blek. Hans
unga ansikte hade under dagens lopp
blifvit äldre och stelare. Hans händer
höllo hårdt om hennes kropp, men hans
ögon voro frånvarande och i fjärran.
Så gingo de några minuter utan att
tala. Sorlet från slottet dog i
kvällsstillheten, som med sin svalka trängde
djupt in i deras sinnen. Några vatten-
grodor kväkte i ett dike med ett läte,,
som blef metalliskt på afstånd. Eljes,
var allt tyst, och i springvattens
bassängen kring den bredbröstade Amfitrite
sof böljan så stilla som om där aldrig
brusat några kaskader, och den första
matta stjärnan låg därnere och blänkte,,
liksom ett fallet silfvermynt, efter hvilket
man sträcker handen.
»Philippe, låt oss ett sista ögonblick
dröja i bersån, du vet, där vår lycka
började. Ack, säg icke nej, du får icke!
Gif mig den lilla stunden till, som man
gifver en tiggerska en almosa. Hör mig,
Philippe, hör!»
Utan att lossa armarna från hans
hals strök hon med sina hvita, heta
fingrar hans hår och höll sitt ansikte så
nära hans, att hon genast med kyssar
kunde kväfva hvarje försök till vägran.
»Det blir bara tyngre så», sade han
sorgmodigt. »Att komma dit just nu, när
vi skola skiljas! Men som du önskar,
Constance.»
Så följde han henne öfver en liten
sviktande spång, hvilkens murkna räckverk
tecknade en bruten båge i den svarta
dammen, och kom till en liten tätt
bevuxen holme, där doften af dufna astrar
låg matt i den fuktigt blida luften. Små
fjun af de vissnade silfverpopplarnas hvita
blad gledo med vinden, och blodbokens
röda blad skälfde i luften som stelnadt
blod. Därinne i dunklet fanns en
stenbänk, öfver hvilken näktergalen på
försommaren sjungit i halfljuset, nu låg
mörkret där tyst utan en ton.
iPhilippe», började åter den unga
kvinnan, i det hon drog honom ner
bredvid sig och lät sitt långa hår falla öfver
hans kind, »hvarför tog du mig, när du
så snart skulle lämna mig? Jag var ett
sorglöst barn, som kvittrade som
fåglarne, som bara skrattade och för
hvilken hela lifvet var leken med en rolig
snurra. Och nu . . . Hvarför lät du mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
