Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Landskapsmålaren Gotfred Rump. Från »Kunstforeningen» i Köpenhamn. Af N. V. Dorph. Med 5 bilder. Öfversättning från förf:s manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 10 n. v. dorph.
ha skapat en konst, i hvilken danskarna
från första stund och för första gången
återfunno sig själfva, sina egna tankar och
stämningar, sitt eget lands natur uttryckt i
förädlad form och dock med lefvande
sanning. Denna konst har stadfäst en
tradition, hvars inflytande kommer att kännas i
långa tider.
Gotfred Rump (i. 1816) var jämnårig
med Skovgaard, Lundbye och Kyhn, och i
likhet med dessa banbrytande landskapsmå-
mattan under löfverket med anemonernas
hvita flockar och solens muntra lek bland
stammarna. Och han upptäckte solen och
dess makt i naturen. I högre grad än
någon af sina samtida hade han tillika blick
för färgen. Under det Skovgaard var en
formens mästare och Lundbye hade finast
känsla för linjen, var Rump koloristen af
de tre. Han kunde måla solen, så att
den verkligen utstrålade ljus och värme.
Likväl var Rump helt säkert den af de
våren, oljemålning af gotfred rump. Tillhör grefve Moltke få Bregentved.
lare blef Rump på sitt sätt en upptäckare
inom sin konst.
Det är hans förtjänst att ha upptäckt
och eröfrat för konsten den danska
bokskogen, icke som den, sedd på afstånd
bortom ängar oeh marker, hvälfver sig mot
hög himmel och hvita stackmoln som hos
Skovgaard, utan det inre af den, »de
grön-ne Haller», under hvilkas ljusa, solfläckiga
löf det härskar kylig stillhet och
half-skugga.
Ingen hade fore honom med så
innerlig förståelse skildrat den tidiga vårens
ljusgröna, duniga oberördhet, den friska gräs-
fyra — utom honom Skovgaard, Lundbye
och Kyhn —-, hvars konst hade den
mattaste flykten. Den är i jämförelse med
Skovgaards storslagna, tunga och
allvarsamma naturbetraktande, Lundbyes
längtansdigra, poetiskt underförstående
landskapssvärmeri och Kyhns käcka, daggfriska
verklighetsdoft föga utpräglad till sitt yttre.
Dess väsensegendomlighet är idyllen. På
grund af sin veka, rättframma karaktär, sin.
hemtrefliga allmängiltighet, som icke
ställer det ringaste kraf på betraktarens
själf-verksamhet eller djupare vetande utan
fullkomligt stämmer med just det intryck, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
