Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En »rolig bok» i Dickens’ manér. Af Robinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 7
trovärdigt gjordt, att läsaren hypnotiserats
till att tycka allt det sålunda framställda
vara rent af subjektivt upplefvadt eller
oku-lärt bevittnadt och därmed förberedts till
att lika belåten taga för kontant äfven de
plötsligt inflikade komiska små motsatserna
eller öfver drifterna. Klimax i komiken
åstadkommes ju aldrig utan sådana. Men
en härvid hjälpande sanning är, att,
verkliga lifvet också är i ganska ansenliga
portioner komiskt, ja, nästan lika rikt på
inkonsekvenser som själfva den skämtande
dikten. Om »sanning» är emellertid i
detta sammanhang icke närmast fråga, utan
om läsarens suggestion för att finna det
meddelade bra nog sannolikt. När t. ex.
kramhandlaren Hasselqvist, efter 40 års
stockholmsvistelse och egna upprepade
intima affärstransaktioner med procentaren
(alias vaktmästaren) Florell, ännu icke har
lyckats få skingrad den nimbus af
förnämhet och respektabilitet, hvarmed för honom
dennes hvithåriga patriarkhufvud
omsväfvas ; när han, å andra sidan, strax är färdig
utdöma samme man som en förhärdad bof
vid upptäckten, att han köpt hafis, Karl
Anton Hasselqvists, affär på Österlånggatan
i afsikt att öfverlåta den åt en kvinnlig
individ, med hvilken Florell någon tid haft
ett förhållande» och som han nu önskar
på nämnda sätt skaffa bergning; så kan
ju det ena som det andra synas väl
mycket naivt. Men läsaren har blifvit så
utomordentligt väl förberedd genom kännedom
af det hermetiskt begränsade i vår värde
handelspatrons lefnadsmiljö, påbrå,
hemvanor och intermittenta små
fantasiutflykter, att han redan i förväg tilltror honom
nästan hvilken yttring af naivitet som helst
— så snart det icke gäller de dagliga
uppgörelserna i kramboden; ty (såsom fru
Klara plägar formulera sin mans
orlofse-del): »Du är ett godt affärshufvud, Karl
Anton. Det har jag alltid sagt och alltid
tänkt. Och hvad jag tänker, det säger
jag alltid, det vet du. Och hvad jag
säger, det står jag för. Du är ett godt
affärshufvud. Eljest skulle vi inte ha kommit
så långt, som vi nu med Guds hjälp ha
gjort. Vi skulle inte ha kunnat svara alla
människor och kronan sitt under alla dessa
Herrans år, om du inte hade varit det.
Men i alla andra lifvets frågor är du som
ett oskyldigt barn, och allra minst förstår
du, hvad som rör dig själf.»
Ja, se detta är —■ i äktenskapligt
sammandrag — ett troget porträtt af vårt
nyktra förrättningsgeni och vår menlöst,
idylliske uxorius Hasselqvist, minuthandlaren
från den skumma kröken på
Österlånggatan, där hans lilla butik och hans i nykter
lifsuppfattning honom ostridigt öfverlägsna
hustru i trettisex år utgjort hela hans vaket
kända värld. Hvad därutanför är, det
skimrar så att säga i vattrigt oafgjorda
kulörer, hvilka lika drömmens gärna flyta
öfver in i hvarandra och ge anledning till
mindre exakta domar och slutsatser. När
t. ex. den sirlige, diskrete världsmannen,
vaktmästar’ Florell, pà sexan i
Strömpar-terrn synes tina upp och vill »denna enda
gång för en vän blotta sina lidanden och
visa sig, sådan han var, som den gamle
från fordom, hvilken lifvets törnen hade
stungit» :
»— Ty du är min vän, Karl Anton,
sade han. Och därför vill jag förtro mig
till dig. Du känner inte kvinnorna, Karl
Anton. Känner du kvinnorna?» — —;
då tar det tydligen med ens slut på hvarje
slags empirisk landkänning för den stackars
förlägne wohlthätern. Ju mer han far veta.
eller tror sig få veta, ju virrigare blir
hansomdöme. »Kramhandlaren» — heter det -—
»fick en dunkel aning om, att hans forne
vän genom sitt ständiga vistande i högre
kretsar fått dåliga exempel och kommit in
på vägar, hvilka han själf i sin mera
anspråkslösa ställning i lifvet aldrig frestats
att beträda. Han lät också undfalla
sig-något dylikt, och som svar härpå gaf den
hvithårige en hårresande skildring af
sedefördärfvet i det Sodom och Gomorrha, som
bildas bland en hufvudstads öfversta»–-
Den plötsliga revolutionen i
Hasselqvists-föreställningsvärld har redan nått
terrorismens skede. Enda för honom skönjbara
räddning undan störtande grus och spillror
är att själfviskt kasta sig tillbaka inom sin
egen så trånga, hittills ju jämförelsevis,
trygga vrå, men som tör hända nu hotas
äfven den:
»— Du menar väl aldrig —?
började-han, men kunde för rörelse icke fortsätta.
— Hvad för slag? frågade den andre.
— Menar du verkligen, att ditt
förhållande, eller hvad du kallar det, ska’
ha’ min butik?»
Och nu följer det mest stormiga och
kostligaste uppträdet i den lugna boken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
