Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenskt konstnärskynne. Af Richard Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i30
richard bergh.
lats i och genom våra sinnen; enär det
är omöjligt för en människa att
åstadkomma en uppfinning, annat än en
sådan, hvars enkla grundämnen kommit
till hennes medvetande utifrån; och enär
hennes inbillningskraft rör sig villigast i
samma riktning som hennes vanliga,
dagliga iakttagelser, så följer nästan med
nödvändighet: att det egendomliga, som
’dr förhärskande i dessa va?iliga
iakttagelser, måste trycka sin prägel äfven på
hennes uppfinning.»
Om. ett lands konst icke i sina
väsentliga drag liknar dess natur, så är
detta ett gifvet tecken på, att främmande
inflytande är förhärskande bland dess
konstnärer. —- Hur länge har detta ej
varit fallet hos oss! Det är först i
senare hälften af detta århundrade vi
börjat få en konst, som liknar vår natur. —
Hur mycket af främmande inflytande
ligger inte ännu hämmande öfver vår
konstproduktion! Vår inbillning rör sig
endast motvilligt i samma riktning som
våra inhemska naturiakttagelser. Släppa
vi för en stund inbillningen riktigt lös i
denna riktning, genast tro vi, att vi äro
på vägen till barbariet igen. — Sverige
är intet land för konsten, sucka vi, och
så draga vi ned rullgardinen för
snölandskapet därutanför; lampan tändes, och
från bokhyllan plocka vi ned någon
klassisk författare, eller också bläddra vi
i något konstalbum från Italien,
Frankrike eller Japan. Men utanför står
landet snötäckt och väntar — — — Var
det någon, som knackade på rutan? Nej,
det var bara vinden och den yrande
snön. —- Ah, den snön – snön! —
Skulle ändå inte snön, snölandskapet
kunna återges i bild, storslaget och
gripande som det i alla fall är — trots
allt, frågar vår inbillning. — Den
klassiske författaren glider sakta ned i
golfvet, konstalbumet följer efter.
Inbillningen har i lönndom börjat rulla med en
snöboll — och in öfver det tysta, hvita
landet bär det–.
Uppfostrade i »lägre och högre antikklasser», lämnade vi en gång
konstakademien för att resa ut. — »När skall
du resa ut?» var den stående frågan. —
I vår! — Jaså, i vår, — du lycklige.
Och man for. — Bort från
barbarlandet! Bort från is och snö! Bort från
läseri och asketism! Bort från fråsseri och
guldkrogar! Bort från fattigdom; bort
från snobberi! Bort från alla plumpa
ytterligheter! Bort från oss själfva! Bort!
Ut! — — — Det därhemma fanns inte
till längre. Det hade med ett slag
kommit så långt bort. Nu lefde man år
efter år i solen och i konsten. Man blef
kosmopolit. Bjällerklangen från det
snöhöljda landet däruppe i norr nådde icke
öfver hafven för att störa vår
skönhetskult. Det var med ett vemodsfullt löje
på läpparne vi talade om »landet utan
motiv», den röda stugans land, så
omöjligt att måla med sitt virrvarr af berg
och backar, af löfträn och barrträn, af
mörkgrönt och ljusgrönt, så hårdt och
så kallt — bara motsättningar, ingen
harmoni; ingen smältande helton, endast
osmälta lokalfärger. Ingenting »stod bra»
i det landet. Och så all den snön, hvit
snö och grå snö och svart snö. — Nej,
Sverige var intet land för konsten. Konst
är skönhet, är stor, ädel och enhetlig
stil. Konst är en sublim sammansättning
af nobla, lugna, harmoniska lifsintryck.
Konst är en produkt af lyckan. Lyckan
är en produkt af solen — af södern —
— Snölandet kom längre och längre
bort ifrån oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
