Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenskt konstnärskynne. Af Richard Bergh - Tre dikter. Af Ellen Lundberg, f. Nyblom - »Glädjen gästar mitt hus»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKT KONSTNÄRSKYNNE.
i33
den; från fattiga Norden skall det strömma
öfver världen. — Vårt folk, liksom allt
Nordens folk, vill bli ett föregångsfolk!
Det känner med blygsel, att apans
stadium är det lägsta i utvecklingen. Det
själfständiga skapandets är det högsta.
Dit upp vill det nå!
— Vänd ej hufvudet! Se ej mot söder!
— Minns legenden om Loths hustru,
när hon mot Herrans bud i fåvitsko vände
sitt ansikte mot det förbjudna. En
sten-stod blef hon. — Hur ofta har ej vårt
eget folk, när det i trånad vändt sina
långa blickar mot söderns rikedomar,
blifvit som förstenadt! Och aldrig var i
dylika stunder »moder Sveas» stenstod
så klassiskt ren som hennes fåfänga barn
i sin yra trodde. Men den var mer
lif-lös än gråstenen i dess egna karga hagar.
— Må vi i längtan och i kärlek bryta
vår egen stenmark — och den skall få lif!
— Vankelmodige drömmare, se mot norr
— och tröttna icke. Se miraklet:
Isblomman på ditt fönster rodnar!
Förtrösta! — Ljuset kommer!
Stockholm i december i8çç.
TRE DIKTER.
Af ELLEN LUNDBERG, f. NYBLOM.
»GLÄDJEN GÄSTAR MITT HUS.»
Jag satt där trött,
och arbetet gick sin tysta gång.
Allt tycktes så gammalt, så tungt och nött,
hvarken skratt eller sång
lyste på dagens rinnande stunder,
och dag utan glädje blir lång. — —
Då var det som plötsligt en mäktig flod
strömmat genom mitt bröst;
det ljöd af en ung, en klingande röst,
det sken omkring mig af ljus.
Hvad var det? — Skedde ett under?
Upp sprang jag! På tröskeln du stod
med glans i blicken, med sträckta händer!
Det klang som af svingande klockors kläppar
det log emot mig med röda läppar,
lifvets domnade låga slog
varm och glad ur falnade bränder. —
Det var som jag väntat dig, där jag setat,
det var som jag vetat
du skulle komma till sist!
All min trötthet, min möda, min brist,
allt, hvad jag saknat,
allt var glömdt! Det var som jag vaknat,
och då min hand du tog,
sjöng inom 111ig i solblind lycka:
»Glädjen, — glädjen gästar mitt hus!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
