Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En öfvermänniska. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN Ö F VERMÄ NN IS K A.
ISS
eller om så vore, förstår min herre,
hvarför jag behåller det för mig själf. Det
skall vara ett vackert namn, och jag skall
bära det väl. Jag ämnar icke upprepa
det så ödesdigra misstaget från första
perioden, jag ämnar icke svika min
naturliga finkänsliga ärlighet. Jag har
ändtligen funnit ett alldeles legitimt sätt att
äga medel. Det är min upptäckt, och
jag vågar kalla den snillrik.»
Han hade den godheten att utan fråga
förklara sig närmare.
»Man lånar, förstår min herre, men här
kommer det nya, man betalar alltid igen.
Tillfälliga lån af goda umgängesvänner
äro ju som en gifven sak mellan män af
ära räntefria. Tillfälliga lån kunna antaga
rätt afsevärda belopp och vara under
rätt afsevärd tid. Nå väl, denna tid är
min. Jag sätter in penningarne på en
bank så fördelaktigt som möjligt och
åtnjuter räntan, märk väl! Tänk sig, min
herre, detta drifvet i stor skala, mänga
vänner, många banker, ständig insättning
och uttagning, sträng redlighet och
ordentlighet och ett ord så godt som guld
—- hvad är det som hindrar, att detta
räntebelopp blir fullt tillräckligt för en
äldre man med äfven rätt höga anspråk?»
Han spände triumferande blicken i
mig och tillade i en grubblande ton:
»Där är endast en svårighet. Det blir
ett ytterligt rörligt lif, men måhända vore
det lämpligt och görligt att hålla sig med
ekipage, ett litet lätt åkdon med svarta
hästar? Måhända skulle det underlätta
betydligt, eller hvad tror min herre?» Jag
trodde så, och han blef glad däröfver
och betraktade mig med ett förtroende,
som genast sökte sig uttryck.
»Min herre», sade han, »har nu hört
det hufvudsakliga i min historia. Min herre
har varit i tillfälle att förvissa sig om den
absoluta rättmätigheten af mina anspråk
på lifvet. Det är min rotfasta öfverty-
gelse, att den plats jag intagit och sökt
bibehålla i samhället är min, är min
naturs arfvedel. Det vore orätt att kufva och
återhålla mina innersta kraf. Jag gör det
därför häller icke. Denna piga därute,
som såg ut att kunna rifva eld på
svafvelstickor i ansiktet på sig, sökte
motsätta sig till och med min önskan att
behandlas som vanlig resande. Jag
krossade henne moraliskt och tror, att hon
för närvarande ångrar sig. Jag ämnar
krossa hvarje motstånd på samma sätt,
moraliskt. Men jag behöfver icke vidröra
det tillfälliga trångmål, hvari jag befinner
mig, icke häller önskvärdheten för mig
af att det snart upphör. Min herre, vågar
jag anhålla om en mindre summa, icke
att anse såsom hedersskuld, ty mitt minne
är för svagt för smärre siffror, men
såsom en kristlig gåfva och gärd af
sympati? Jag vill vidare redan på förhand
reservera mig, om jag vid ett blifvande
möte af min ställning skulle vara
förhindrad att känna igen min herre,
hvilkens namn fortfarande är mig lika
obekant som aktadt.»
Den gest, hvarmed han sträckte ut
sin nötta hand åt sidan, påminde om den
äldre komedien med sina repliker, som
sägas endast åt salongen och icke skola
märkas af personer på scenen. Det var
meningen på en gång, att jag skulle
lägga något i denna hand, och att jag
icke skulle ha en aning om dess därvaro.
Jag sökte visa mig vuxen den svåra
situationen, jag tror, att jag lyckades. Han
steg upp, bugade lätt, försjönk i tankar
och vandrade långsamt till brasan,
fortfarande icke för att värma sig där, utan
bara för att intaga en ledig pose under
väntan på tillfälle att deltaga i det sociala
umgängeslifvet.
Min skjuts var färdig och jag gick;
jag har aldrig sett eller hört talas om
honom sedan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
