Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En äkta man. Lustspel i en akt af Karl Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN ÄKTA MAN.
i9i
jag så sorgsen till mods, och det var för den
sakens skull — du hade gått ut — och jag satt där
alldeles ensam med mina tankar —
Rikard.
Gjorde dur
Hedda.
Ja, och vet du, hvad jag tänkte på — jo, på
den tiden, när vi allra först började tycka 0111
hvarandra — då, när du inte sagt någonting ännu,
men jag visste det ändå. Jag tror aldrig, att jag
tyckt vara så skönt att lefva som då — hvar
morgon jag vaknade, var det som om hela världen
varit en stor sol — ja, du kan nog inte förstå det,
men det är verkligen sant! — Och när så Alf
kom, så — så var det som en ytterligare
påminnelse om den tiden — och — och hur det var, så
fick jag ett sådant behof af att på något sätt få tala
om den — men om mig själf kunde jag ju inte
säga något — och så blef det om honom i stället.
Rikard.
Hör du, det där låter allt litet skrufvadt och
förklarar för resten inte, hur du kunde säga att —
Hedda.
Jo, det blef en följd af allt det där, för medan
vi pratade, kom det plötsligt för mig, hur litet jag
den gången kunde ana, att jag skulle komma att
känna mig så olycklig för din skull! Och när jag
vidare tänkte på, hur snäll och oegennyttig Alf alltid
varit, så föll det mig in, att det kanske hade varit
mycket bättre för mig, om jag hade blifvit kär i honom
i stället. — Ja, kanske var det litet trots också —
för vet du, i det ögonblicket nästan hatade jag dig.
Rikard.
Åhå !
Hedda
(lägger armen om kans ]lais).
Jo, det gjorde jag! — Kan du då förstå, hur
mycket jag älskar dig?
Rikard.
Hm — ja, det förändrar ju saken litet förstås!
Men är det där nu verkligen sant också?
Hedda.
Ja, vet du, jag är alldeles för dum för att ha
kunnat hittat på det. ’
Rikard.
Nå, jag skall väl tro dig — men i alla fall var
det mycket orätt af dig mot mig — och dessutom
oförsiktigt att —
Hedda.
Ja, jag inser det nu — men hvem kunde också
tro, att Alf skulle — skulle vara på det sättet!
Rikard.
Alf, ja! — Nå, egentligen är det kanske inte
något ondt med honom. Ilan har litet för höga
tankar om sig själf. Men dem skall jag ta ur
honom vid tillfälle.
Hedda.
Således är du inte ond på mig längre — säg,
Rikard!
Rikard
(ädelmodigt).
Nej, jag förlåter dig! (kysser henne). Jag har
ju själf inte alldeles rent samvete — (Då Hedda
ser på honom). Hm — ja, jag menar — det var
ju illa af mig att inte se, att det var något som
tryckte dig.
Hedda.
Ja Rikard, men du är aldrig så där öm om
mig nu, som du var förr. Jag förstår nog, att det
inte alltid kan vara likadant som i början, men
— men du har allt blifvit rysligt lugn —
åtminstone utvärtes — och det gör kanske, att jag
slutligen blir likadan —
Rikard.
Ja, du har rätt, vi fa lof att ruska upp oss! —
A propos det, så tänkte vi ju på att gå ut i kväll
— det vore en lämplig början, tycker jag, eftersom
vi ä’ för oss själfva —
Hedda
{glad).
Du och jag ensamma? — Skulle du verkligen
vilja det ?
Rikard.
Ja visst — och — du har ju ändå gjort dig i
ordning —
Hedda.
Så roligt! — Men hvart ska vi gå?
Rikard
(lägger hennes arm i sin).
Det få vi se, när vi komma ut — Vi gå mot
det okända — det är det modernaste! (lägger
hennes arm i sin. De gå lit till höger.)
(Ridå.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
