Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Karl XIV Johans-utställningen. Af Ludvig Looström. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL XIV JOHANS-UTSTÄLLNINGEN. 241 I
ken, som dock icke tyckes
falla honom i smaken, att
döma däraf att han synes
på väg att draga sig ur
spelet. Denna lustiga
komposition är ett bland de
bättre af de många
flygblad, som vid tidpunkten
för Napoleons fall spredos
i tusental i såväl Europa
som Amerika, och hvilka
på den tiden spelade
samma roll som
skämttidningarna i våra dagar.
I den unge Napoleons
och den unge
Berna-dotte’s hjärtan intog som
bekant mille Désirée Clary en af
många afundad plats. Föremål för bägges
ömma låga, blef hon vid 17 års ålder
förlofvad med Napoleon, som hon då
kallade le meilleur garçon du nionde.
Förhållandena kommo dock snart att
skilja dem åt, och Napoleon gifte sig
i stället med änkefru Beauharnais, såsom
hans äldre bror Joseph i sina
memoarer då kallade den blifvande kejsarinnan
Joséphine. Snart fick också Désirée
skäl att ändra sitt omdöme om Napoleon,
och sedan hon gifvit general Bernadotte
sitt ja, motiverade hon detta i ett bref
bland annat med följande ord: »J’ai
con-senti à lepouser, lorsqu’on m’a dit qu’il
était homme à tenir tète à Napoléon.»
Huru den 20-åriga bruden såg ut, därom
gifver oss hennes väninna, den bekanta
memoarförfattarinnan m:me d’Abrantés
en antydan i följande ord: »Hon hade
mycket vackra ögon och ett mycket
vackert småleende; hennes växt var
lagom fyllig, och hon var en mycket
behaglig personlighet.» Och hon
tillägger: »Hon älskade sin man, såsom helt
naturligt var; men denna kärlek blef
ett riktigt plågoris för den stackars
béarnesaren, som icke var någon to-
diadem af guld med äkta pärlor och kameer.
Tillhör H. K. H. Prins Eugen.
manhjälte och stundom till och med
kände sig högeligen besvärad af sin
rol. Hon grät nämligen jämt. När han
var borta från henne, grät hon därför att
han ej var hos henne; när han tänkte
fara bort, grät hon också, och när han
kom tillbaka, grät hon därför att han
inom åtta dagar åter skulle resa sin
väg.»
Här återgifna porträtt, som är måladt
några år senare, kompletterar på ett
vackert sätt dessa m.me d’Abrantés’ ord.
Vi se den blifvande drottningen
sittande i ett präktigt inredt slottsgemak,
hvars eldröda soffa bildar ett starkt
afbrott mot den gröna golfmattan. Hon
är iklädd svart sammetsdräkt med hvit
tyll på ärmpuffarna och kring lifvet ett
hvitt tyllskärp, med hvars ändar den
högra handen leker. Den lilla foten
hvilar, iklädd en hvit sidensko, på en
purpurröd guldgalonerad sammetskudde,
och ett pärlband utgör hårets enda
prydnad. Ett drömmande drag utbreder sig
öfver hennes ansikte och förlänar
detsamma något obestämdt; man vet icke,
om det skall upplösa sig i ett
småleende eller vara ett uttryck för den
melankoliska och romantiska stämning, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
