Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - På jägarstråt. Humoresk från Lappland af Frida Åslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÄ JÄGARSTRÅT.
255
Parta och Anta, de kommo nog
sams, de! Och det gjorde de nu ock.
De sutto där vid elden och sögo pä
piporna till långt in på natten i Partas
kåta. Med benen korslagda pä
renhudarna, framåtlutade, ifriga, med de
långa, svarta hårtestarna hängande om
öronen. Skenet från elden gick fram
och tillbaka på de brunbarkade
ansiktena och kommo de små, rörliga ögonen
att lysa i hufvudet på dem.
De två skulle ensamma gå ut mot
björn i morgon och skjuta den och så
dela skottpengarna — och så köpa kaffe
och tobak i kyrkbyn, så det ej finge
rum i kåtorna!
* *
När det började lysa rödt på snön
på morgonkröken, gåfvo de sig i väg.
Bort öfver slätten, som låg likt ett hvitt
haf med långa, låga vågor, gledo de
fram på smäckra skidor med stafvarna
på axeln, som lappar bruka.
Bort mot fjället på andra sidan
stormyren gick färden. Där gick mycket
björn i det fjället! Nog skulle de finna
en alltid !
Pipsnuggan hängde i ena mungipan
utan eld, och ögonen hade krupit in i
hufvudet och lyste af förväntan på allt
det härliga, som komma skulle, när
kåtorna voro fulla af lifvets glädje —
tobak och kaffe!
De rände in i skogen vid fjällfoten
och började fara i sicksack uppför. Då
och då stucko de ned stafvarna helt
likgiltigt i snön kring ett kullfallet träd.
Det var ju inte skäl att fara förbi iden,
som lågo kanske midt för näsan på dem,
tyckte de. Och kanske de inte behöfde
fara så djupt in i fjället och göra sig
mera besvär, än saken förtjänade. De
började rakt bli öfvermodiga, gubbarna.
Kalaset skulle allt bli kort med björnen.
Och de snodde omkring bland
fjäll-afsatserna och stötte och letade.
Vintersolen höjde sig och satt
blek-frusen däruppe och såg på de små
ren-skinnskoltarna, som skidade omkring på
den glittrande snön.
Men björnen lät vänta på sig, den
kanaljen. Hur gubbarne snodde
omkring, blefvo de hungriga och måste
sätta sig ned på skidorna ett tag och
äta litet renkött och ost, som de hade
förvarade i kolten ofvanför bältet.
De satte sig på skidorna under en
tall, där det var skugga och skaren bar,
och togo fram hvar sitt ben med torkadt
renkött på — och började slita och dra.
Det är inte gjordt i brådrasket att
gnaga torkadt renkött, tills en blir mätt!
Men de hade godt humör. Anta tog
stafven och började svänga den rundt i
luften af pur belåtenhet och glädje. Så
slant stafven ur handen och flög genom
luften ett stycke och borrade sig ned
mellan grenarna af en trädrot, som fanns
några steg därifrån. Snön var lös där,
och stafven körde in till halfva sin längd
ner i hålet mellan rotgrenarna.
Men då blef det annat göra än att
sitta och gnaga på renkött.
Det började röra sig och brumma
smått därnere i hålan. Och snötaket gick
i vågor och bukter, och till slut brast det
— och fram kommer något stort och
brunt och lurfvigt!
Qwoptja !!! *
Anta och Parta sutto som fastfrusna
i snön af öfverraskning och
förskräckelse. Snuggorna trillade ur mungiporna,
och osten och benen ramlade ner i
barmgömman af sig själfva.
Där kom han ju mot dem, upprätt
och småbrummande. Han hade blifvit
väckt af den inträngande spjutspetsen
och var vid dåligt humör.
* Björn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
