Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Köpenhamns musiklif. Af Gustav Hetsch. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
GUSTAV HETSCH.
Holm och tenoren Erik Schmedes ha ju
gjort lycka i utlandet (respektive
Dusseldorf och Wien). Hans stämmas charme,
hans naturliga, musikaliska sångsätt och
hans öfverraskande dramatiska talang göra
det lätt för honom att distansera de andra.
Var hans debut full af löften, så har han
i sina senare partier mer än infriat dem.
Hans Vifandaka var en hvad sången
beträffar oemotståndlig prestation, och som
Don José i »Carmen» företedde han
dessutom framstående skådespelarekonst; så
mänskligt äkta och gripande framställde
han den förälskade korporalen, att det
näppeligen kan göras bättre. Och nu på
allra sista tiden har han mäktat försona
Köpenhamnarna med Bizets »Pärlfiskarna»,
som utan honom knappast skulle slagit an
så pass som den gjorde.
Omkring herr Herold som centrum
gruppera sig .de yngre operakrafterna.
De röstbegåfvade hjältinnesopranerna
fru Johanne Brun och fru Emilie Ulrich,
f. Boserup, af hvilka den förra nu lämnar
scenen tillsammans med sin man, Fr. Brun,
under det man af den senares vackra röst
och utprägladt dramatiska talang får vänta
sig ännu mången intressant prestation. Den
täcka, intagande sopranen fröken Ida
Moller, hvars egentliga fack är ingenuen och
subretten, och den temperamentfulla,
intelligenta, för scenen skapade mezzosopranen
fröken Margrethe Boeck, hvars Carmen
och pagen i »Figaros bröllop» både
musikaliskt och dramatiskt erbjuda stor
njutning. Slutligen den ypperliga altsångerskan
fröken Krarup-Hansen, som på sin tid
medverkade vid musikfesten i Stockholm,
innan hon ännu var känd i Köpenhamn,
och som med sin Orpheus och sin Azucena
hastigt har tillvunnit sig en position.
På svärdssidan dessutom herr
Cornelius Petersen med en vek och inställsam
tenorbaryton, herr Agerholm med en
deciderad buflatenor och de hvar på sitt sätt
lofvande bassångarna herrar Max Miiller,
V. Lineke och Helge Nissen, af hvilka
den sistnämnde för närvarande synes stå
i främsta rummet och besitta största
auktoriteten på scenen.
Det är sålunda en efter våra
förhållanden högst respektabel skara af unga,
talangfulla krafter, som operan i
Köpenhamn för ögonblicket har att uppvisa.
Och det finns tecken som tyda på att till-
gången på unga sångarämnen kan bli ännu
större, -—- om bara operan hade
användning för en talrikare personal!
Men som sagdt, operaverksamheten är
ju för närvarande ganska obetydlig — för
närvarande, det vill säga till dess operan
jämte baletten blir allenastående i den
nuvarande kongliga teaterbyggningen och
det reciterande skådespelet flyttas till sitt
eget hus och på sin egen seen.
Bristen på en tillfyllestgörande
operaverksamhet har helt naturligt förorsakat, att
åtskilliga konsertgifvare ha bemödat sig att
efter förmåga godtgöra det försummade och
hjälpa upp de ogynnsamma förhållandena.
Det mest storslagna och tillika mest
stilfulla försöket i denna riktning var det
uppförande af »Siegfrieds» första akt, som
»de filharmoniska konserterna» under ledning
af kompositören professor Victor Bendix
föranstaltade för någon tid sedan. Att
presentera Wagners musikdramer från en
konserttribun, med synlig orkester, med
dirigent och solister i frack, utan agerande
och utan dekorationer är ju alltid ett
prekärt företag, och effekten kan naturligtvis
aldrig bli den åsyftade. Men om man
inte kan få allt, så får man vara glad åt
en smakbit, och som sådan betraktad var
framförandet af »Siegfried»-fragmentet
särdeles vällyckadt.
Genom uppbjudande af stort tålamod,
energi och omtanke och en musikalisk
förmåga, som man måste skänka sitt högsta
erkännande, hade det lyckats professor
Bendix — hvars dirigentbegåfning småningom
har nått fram till att värderas efter
förtjänst här i staden — att instruera den
80 man starka orkestern, så att den rådde
på det komplicerade wagnerska partituret
förvånande bra. Men icke nog därmed:
dessutom hade han förmått tre tyska
Wagner-specialister att komma till
Köpenhamn för att utföra solopartierna vid
denna konsert, nämligen doktor Otto
Briess-meister från Breslau (Siegfried), Marion
från Leipzig (Mime) och Max Dawison
från Paag (Wotan). Särskildt den
sistnämndes härliga basbaryton och myndiga
föredrag gjorde ett mäktigt intryck, men
för öfrigt förtjänade hela uppförandet,
hvilket var som en vederkvickande fläkt
utifrån den stora musikvärlden, tillfullo det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
