Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Drottning Kristina. Af L. M. Bååth. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
L. M. BÅÅTH.
det är icke blott kvinnan vi se, när
Kristina tager masken från sitt ansikte, utan
också rent mänskliga drag i hennes
personlighet, som låta oss bättre förstå henne,
när hon sålunda tvingas att kritisera sitt
eget själfporträtt.
Det gagnar till intet att fråga efter
arten af den personliga förbindelsen mellan
Kristina och Azzolino, den ene kan härom
veta lika mycket som den andre.
Kärleken dem emellan må ju karaktäriseras som
rent platonisk, och det bör i alla händelser
vara en ganska förhärdad pamflettskrifvare
som i brefven till Azzolino finner en ny
guldgrufva till en förbättrad upplaga af den
chronique scandaleuse, som så ofta åt
kvinnan på tronen skapas af intet. Men detta
hindrar oss ej att vara i högre grad än
Bildt skeptiska i fråga om den platoniska
rol, som kärleken skulle spelat i Kristinas
lif. Icke ens i autobiografien kan Kristina
gömma lifserfarenhetens upplefvelser bakom
ett asketiskt klosterideal af kärleken.
Starkast motsäger hon sig själf i sina äfven
på gamla dagar nedskrifna aforismer, där
hon hyllar ett epikureiskt renässansideal
af kärleken med dess njutningar. Detta
synes oss, jämfördt med några af de
lakoniska notiserna i brefven göra det
»platoniska» kärleksförhållandet till Azzolino
ganska tvifvelaktigt.
För gestaltningen af Kristinas lifsöde var
Azzolinos inflytande afgörande; utan detta
hade mänskligt att döma Kristina gått ett
tragiskt öde till mötes. Ty Kristina saknade ej
blott själens jämnvikt, utan äfven de
egenskaper, som i det afgörande ögonblicket kunde
nå målet, brister som den lysande
genialiteten icke kunde fylla. Detta gäller såväl
om Kristinas enskilda förhållanden som om
hennes sträfvan att aktivt taga del i
världshändelserna. Det lilla hofvet i villa
Farnese i Rom var icke något mönster för
tidens furstar att efterapa, och Kristina synes
icke hafva ägt nog människokännedom, då
hon lät sitt hof sammansättas af andliga
deka-dansfigurer, som systematiskt bedrogo henne.
Liksom i detta förhållande och i de många
politiska planerna ingrep Azzolino,
ordnande hennes finanser och med sitt lugna och
praktiska förstånd motvägande Kristinas
nervösa, men alltid om hennes genialitet
vittnande fantasi. Under sin andra resa till
Sverige (1666—1668) skref Kristina hvarje
vecka bref till Azzolino, och denna trägna
brefväxling mellan dem lägger i dagen,
huru Kristina lagt sitt lifsöde helt och
hållet i Azzolinos händer, huru hennes görande
och låtande ytterst dikterades af hans vilja.
Kristina fullföljde icke gärna sina planer
utan att hennes tankar först funnit en
resonans i den andres själ, och då följde
hon utan motsägelse kardinalens
anvisningar och råd, hvilka hon själf betraktade som
orakel.
Kristinas bref till sin ende förtrogne
vän äga i första rummet ett psykologiskt
intresse, ty känslan af Kristinas
personlighet är hos läsaren så lefvande och
omedelbar, målar med så starka färger, att
traditionens töcken skingras för att lämna rum
för en gestalt, blodfylld, lefvande och
kännande, som icke endast låter hjärtat tala,
utan i all synnerhet utförligt redogör för
sina ekonomiska affärer med Sverige,
skildrar krigshändelserna i företaget mot
Bremen eller i det stora sjökriget mellan
England och Holland, ritar upp en grundplan
af det europeiska världsläget och kastar ut
sina egna planer på diplomatiens fält,
klargör ställningen inom konklaven vid
påfve-valen, synar i sömmarna det bristfälliga
påfvedömet och till sist bedömer det inre
tillståndet i vårt eget land och tänker sina
tankar om Sveriges framtid —• alltid
genialisk, spirituel och förträfflig stilist, ofta
sannspådd, men ledd af sin själfkärlek att
skjuta öfver med ironisk skärpa, stundom
insinuerande och förhånande. Kristinas bref
äga därför, åtminstone de flesta, ett
ganska betydande värde som historiska källor,
framför allt för hennes egen historia.
Därom känna vi redan icke så litet, ty
drottningens officiela bref, som uppsattes af
hennes sekreterare och därför icke präglas
af hennes säregna kynne, föreligga sedan
länge i tryck i Archenholtz’ stora
urkundspublikation, en rudis indigestaque moles,
som blott lämpar sig för forskaren. Kristina
för oss in i själfva den miljö i Hamburg,
där hon som hufvudpersonen från denna
kontinentens utpost för underhandlingar
med svenska regeringen om att skyddas i
sin fulla rätt till det henne vid tronafträdet
garanterade underhållet af sina länder i
Sverige och Pommern. Hennes resa till
Sverige var föranledd däraf, att hon hos
rikets ständer ville anföra klagomål öfver
regeringens sätt att lofva rundt men hålla
tunt, när det gällde att indrifva Kristinas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
