Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Drottning Kristina. Af L. M. Bååth. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
L. M. BÅÅTH.
visas, att drottning Kristina ursprungligen
uppgjort någon fast plan att kvarstanna ens
för längre tid i Sverige, ännu mindre att
hon hade kronans återförvärf i sikte. Men
tanken på en beständig vistelse i Sverige
synes dock ha föresväfvat Kristina. Det är
först i det näst sista brefvet från Hamburg
i april 1667, några dagar fore afresan till
Sverige, som Kristina tager bladet från
munnen. Hon ämnade stanna helt kort i
Stockholm, men om hon, mot egen förmodan,
finge fri religionsutöfning, skulle hon
däremot stanna i Sverige för lifvet. Att
förmyndarestyrelsen såg en viss rikets
trygghet i Kristinas frånvaro utom Sveriges
gränser, var otvifvelaktigt riktigt, när man bl. a.
tager hänsyn till hennes intriganta och
oroliga skaplynne. Men alldeles visst synes
vara, att Kristinas bref till Azzolino icke
bevisa ens någon i stillhet närd önskan att
återtaga Vasakronan och de tunga
regeringsbekymren. Skulle några antydningar
därtill här och där kunna spåras, äro de
egentligen blott att betrakta som foster af en
optimistisk fantasi, som äger sin grund i en
belåten själfkärlek oeh tro på egen
oumbärlighet.
Lika litet har påståendet om
Kristinas betydelse som befrämjare af den
katolska propagandan skäl för sig. Kristina
var icke en renlärig katolik af öfvertygelse;
katolicismen och lutherdomen voro i
hennes ögon system af dogmer, af
mänskliga villfarelser, och politiskt intresserade
hon sig icke eller verkade åtminstone icke
principielt för påfvedömets världsmakt.
Kristina är alltid Kristina själf, och det
är därför den våldsamma förtrytelsen mot
ett obevekligt öde, som reste sig äfven
mot henne, i det »fruktansvärda» ediktet
mot katolikerna, som kom Kristina att en
gång stadd på resa till Sverige, i sina bref,
i en nästan ironisk ton uppmana påfven
att återeröfra Sverige.
Det är i synnerhet i Kristinas
förhållande till de svenska regeringsherrarna som
hennes karaktär framlyser i de mest slående
drag. Och detta är hennes uppfattning af
Sveriges inre tillstånd, att hennes personlighet
aldrig förlorat sin tjusningskraft öfver
Sveriges folk, och att hon här hade att räkna
på en kompakt massa gent emot några
regentherrar, som dock tyvärr hade makten
i sina händer. Hon målar dem i de
mörkaste färger, kallar dem alltid sina fiender
och t. o. m. mördare och förklarar, att i
Sverige vid hennes ankomst skulle det icke
finnas någon svensk, ni (Tépée ni dc
sou-tane, som ej skulle förklara sig för henne.
Det är icke blott här utan också öfverallt,
då Kristina söker gripa in i
världshändelserna, ett tragiskt öde, att
själföfverskatt-ningen söker ställa upp sin auktoritet mot
en väfnad af verkande ki*after, idéer och
kollektiva former, äfven när dessa
förhållandenas makt visat sig obetvinglig.
Det kan visserligen icke förnekas, att
äfven fosterlandskärleken, som också Bildt
i anslutning till gamla traditioner med
stor orätt vill beteckna som en för
Kristina främmande känsla, talar ur Kristinas
bref, när hon drager upp en bild af
Sveriges äfventyrliga storhet. Men den
pessimistiska uppfattningen om Sveriges framtid
från synpunkten af dess inre och yttre
förhållanden, huru berättigad den än var,
bestämdes i icke ringa mån af Kristinas starkt
subjektiva ande. Wrangel, som förde det
stora kriget till det ärofulla slutet, är för
henne inkarnationen af den genom kriget
och för kriget i bred stil under hennes
regeringstid utförda världspolitiken. Nu
såg hon regentherrarna förödmjuka Sverige
för några obetydliga subsidiers skull,
hvaraf hon icke ens själf kunde påräkna något
godt för sina kraf på fulla
underhållspän-gar. Det är traditionerna från »drottning
Kristinas tid», såsom hon själf sade, som
blifvit öfvergifna; hennes lifsverk, politiskt
och religiöst, ligger framför henne i ruiner.
Och så alstras den bitterhet i tonen, som
en aldrig erkänd själföfverskattning medför.
Det vore mycket att säga om den bild
af Sveriges inre tillstånd och regeringens
svaghet och slapphet, som Kristina
upprullar och som adlas af hennes genialitet.
Det är icke minst penningens makt som i
Kristinas ögon förfogar öfver staternas lif
och död, en makt hvaraf Kristina själf
hade en så bitter erfarenhet. Och huru
besannas icke äfven i denna punkt Geijers
ord: »Det var en farlig storhet, hvartill
Sverige uppstigit, och Kristina själf,
sväfvande mellan ytterligheter, är en bild
däraf».
Det är icke heller tid att närmare
redogöra för Kristinas åsikter om företaget
mot Bremen. Hon ser öfverallt i
utrikespolitiken olyckliga vägar, som föra Sverige
till undergäng. Hennes synpunkter äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
