Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Peter Paul Rubens. Af Georg Göthe. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
GEORG GÖTHE.
helt enkelt känna den hugnad, som
sympatien för en själsfrände skänker. Så har t. ex.
inom måleriet gång efter annan någon af
de store förgångne plötsligt framträdt i nytt
ljus, såsom en uppenbarelse, och gifvit
uppslag till en ny riktning eller
frammanats ur glömskan för att tjäna som
bundsförvandt i dagens strid och sträfvan
eller rent af dyrkas såsom idol.
Hvilket mäktigt stöd har icke spanjoren
Velazquez’ föredöme varit för den moderna
målarkonsten i dess sträfvan att med
osminkad sanning återge verkligheten samt att
måla luft och ljus! Hvad ha icke Sandro
Botticelli och hans florentinska kamrater
betydt såsom föregångsmän för Englands
moderna prærafaeliter! Och den
holländske Rembrandt, hvilken genklang, hvilken
innerlig sympati har icke han väckt i
modernaste tid med sin ljusdunkelkonst och
med dess nutiden specielt tilltalande
blandning af realism och stämningsfullt svärmeri
— ända därhän, att han uppställts såsom
den högsta inkarnationen af allt hvad
germansk sinnesart heter.
Någon sådan direkt ingripande
betydelse har knappast flamländaren Rubens
haft för det senaste seklets konst, om han
också till exempel tillkallades som en af
faddrarna vid den nya koloritismens döpelse
(Eugène Delacroix). Men för hvarje gång
det moderna sinnet för det dekorativa i
målningskonsten tagit en ny ansats eller
den äkta målarlusten, glädjen öfver
färgernas frigjorda spel, flammat upp, har man
med beundran och förstående sympati kastat
sina blickar på hans verk. Och inför den
konsthistoriska forskningen har han blott
vuxit i intresse som konstnär och
människa, i samma mån man närmare lärt
känna hans verk och hans lif.
I ett föregående häfte* ha vi hänvisat
läsaren på det märkliga uppsving, som
Rubens-forskningen tagit allt sedan
konstnärens jubileum 1877, framför allt i hans eget
fädernesland. I dag vill jag påpeka en ny
stor monografi — den mest omfattande
som hittills sett dagen — som ägnats
honom af en fransk konstlärd, nämligen
samme Emile Michel, som för några år
sedan skänkte oss en dylik sammanfattande
och välskrifven monografi öfver Rembrandt.
Det vore meningslöst att här vilja göra
7:de årg. sid. 279.
ens det kortaste referat af detta digra
kvartband på 624 sidor, som ju dock i all
sin utförlighet icke ger någon splitter ny
framställning af hans konstnärspersonlighet
eller hans lefnadsöden. Jag vill därför
endast dröja vid några punkter i den
intressanta monografien för att ge den svenske
läsaren en vink om dess rika innehåll.
För att få sikte på det nya, det
egendomliga, det stora hos Rubens, liksom hos
hvarje annan stor konstnär, är den ginaste
vägen den att se saken historiskt, det vill
säga erinra sig hans föregångare och den
artistiska omgifning, hvari han växte upp.
Då Rubens föddes 1577 i den lilla staden
Siegen i Nassau (icke, såsom man förut
trott, i Köln eller Antwerpen), fanns det
knappast någon målare i äkta mening i
hans fädernesland, de spanska
Nederländerna. Jo, det fanns, eller, rättare sagdt,
det hade nyss dött en, den äldre Peeter
Brueghel († 1569), hvars originela
bondmålningar af äkta flamskt kynne alltid
skattades högt af Rubens -—■ han ägde
icke färre än ett dussin brueghelska taflor
i sina samlingar — men denne arbetade
ännu med en outvecklad tekniks
svårigheter, en banbrytare som han var i oländig
mark. Men för öfrigt var landet fullt af
målande artister, de så kallade romanisterna,
som, konstnärligt sedt och oberäknadt deras
förträffliga porträttkonst samt trots deras
stora anseende hos samtiden, blott
gingo-skolgång hos främmande mästare, andligt
bundna, förtrollade — man skulle nästan
kunna säga hypnotiserade — som de voro
af den sydländska smaken, det mäktiga,
italienska renässansidealet, i hvars ande och
väsen de ej förmådde intränga och som
därför verkade mera hämmande än
frigörande på deras egen konst.
En sådan bildad och lärd men torr
och andefattig romanist var Otho van Veen
(se hans stora allegoriska målning i vårt
Nationalmuseum), hos hvilken den
unge-Rubens några år gick i lära, innan han
liksom de flesta andra nederländska
artisterna styrde kosan till Italien för att
utbildas i dess af hela den europeiska
konsten erkända högskola.
Hur det nu kom sig, att denne
Otho-van Veens lärjunge ej såsom alla de andra
nederländarna där nere i Italien
stannade-vid att bli en kall efterhärmare af de stora.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
