Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Peter Paul Rubens. Af Georg Göthe. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344
GEORG GÖTHE.
hvarandra utan inblandade i själfva sina
predikningar världsliga qui pro quo, som
voro allt annat än anständiga enligt vår
tids uppfattning. Öfverhufvud taget visa
oss tidens människor en naivitet i detta
hänseende, som är i första ögonblicket rent
förbluffande men historiskt sedt ej alls
obegriplig. De voro ej så hyfsade, affilade
eller granntyckta som vi, ty de voro ej så
medvetna och själfreflekterande, de voro
som sagdt naiva i sina motsägelser.
Ett rent estetiskt exempel därpå ger
oss Rubens i sina arkitekturritningar.
Rubens intresserade sig lifligt för den
arkitektoniska konsten, och 1622
publicerade han ett arbete öfver »Genuas palats»,
hvilka han under sin italienska period hade
haft godt tillfälle att studera på ort och
ställe. I företalet till detta verk anger han
sitt arkitektoniska ideal. Han gläder sig
åt att »finna den gamla stilen, den så
kallade barbariska eller gotiska, så
småningom komma ur modet för att lämna
plats för symmetriska kompositioner,
öfverensstämmande med den grekiska och
romerska antikens regler, som män af
öfverlägsen smak tillämpat i detta land till dess
största ära.» Och hur tillämpade han själf
i verkligheten denna antikiserande teori ?
Man kan se det af de ritningar och vyer
man ännu äger kvar från hans eget
Ant-werpenpalats, hvilket han vid just denna
tid ombyggt och tillbyggt på det präktigaste:
ett sannskyldigt barock-slott med massiva
proportioner och oroliga linjer, vittnande
om mera kraft än elegans, med en
svällande rikedom i dekorationer, vaser,
basreliefer, pilastrar, termer, byster på
konsoler mellan fönstren o. s. v. »I stället
för den korrekthet och renhet i formerna
han prisade» •—- säger Michel— »ser man
en pompös blandning af flamsk och
senitaliensk stil, som hos honom härrörde både
af en medfödd smak och af de många
olika intryck han hade mottagit utifrån.»
Icke nog med att han icke höll sig till
den jämförelsevis formstränga öfversättning,
som de grekiskt-romerska originalen hade
fått hos den italienska högrenässansens
mästare, en Leonardo, Bramante och Rafael,
men han stannade icke ens vid den pompösa
omgestaltning dessa mönster fatt i den
genuesiska skolan, hos en Carlo Maderna
och Galeazzo Alessi, utan öfverdref äfven
denna som en sannskyldig flamsk barock-
målare. I hans, liksom i samtidens, ögon
var emellertid detta »klassisk stil». Historisk
kritik och stilkänsla voro mycket
främmande saker för denna tids människor.
I parentes sagdt äga vi som bekant i
vårt Nationalmuseum en alldeles ypperlig
interiör från detta rubenska palats i den
lilla oljemålning, som här kallats »Rubens’
salong». Michel, som af bildar vår tafla i
sin bok, tager den till utgångspunkt för
sin lifliga och ingående skildring af Rubens’
hemlif, en skildring som han redan förut
utfört i en läsvärd artikel i »Revue
des-deux mondes».* I öfverensstämmelse med
den svenska tydningen af taflan ser han
däri en salong i Rubens’ palats, där
mästarens första fru, Isabella Brant, och
hennes tre barn mottaga en visit af fru Cornelis
de Vos, den bekante målarens maka. Och
likaså instämmer han i vår förmodan, att
taflan är målad af sistnämnde mästare,
ehuru han på samma gång framkastar den,,
som jag tror, icke alldeles orimliga
gissningen, att Rubens själf utfört de små
förträffligt målade pastichen af de tre
rubenska taflor, som pryda salongens väggar.
Jag återkommer för ett ögonblick till
motsägelserna i Rubens’
konstnärs-temperament. Rubens älskade de stora dukarne,
de rika kompositionerna, de våldsamma
ämnena. Han yttrade själf en gång: »Hvar
och en har sin begåfning; min talang är
sådan, att ännu aldrig en uppgift, hur
kolossal och skiftande till omfång och
innehåll den än må vara, har nedslagit mitt
mod.» Det är i synnerhet framför dessa
hans väldiga målningar som man ibland
kan frestas att tro honom egentligen vara
en lätthändt improvisator, som på måfå.
skakar former och färger ur armen. Mem
ingenting kan vara oriktigare.
Michel uppvisar detta utförligt genom
en analys, som äger en erfaren
teknikers-hela auktoritet. Han visar, hur omsorgsfullt
Rubens förbereder sina kompositioner, med
blicken redan från början fäst på det
helas-verkan och harmoni både i teckning och
färg, hur metodiskt och logiskt han arbetar,,
lämnande ingenting åt slumpen, hur i
grunden enkel och förståndig, ehuru skenbart
komplicerad hans teknik är, korteligen, hur
genomtänkta dessa arbeten äro, som verka,
så spontant såsom knappt någon annans. De
Rubens chez lui» i augusti-häftet för 1898.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
