Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - »Når vi døde vågner.» Af A. Young
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430
A. YOUNG."
Det fanns för henne intet bättre val. Att
hon i »vansinnigt lifsbegär» skulle
hän-gifvit sig åt ett lastbart lif, såsom någon
af de många uttolkarna påstått, är dock
omöjligt, ty därtill är hennes lifsbegär
alltför sundt och sant kvinnligt. •— Så
börjar nu detta lif i hat, hämnd och
förnedring för denna fina, rena och ädla kvinna.
Att det är hatet, en för hennes natur så
främmande känsla, som slutligen gör henne
vansinnig, förstå vi af hennes förvirrade
tal om alla, som hon »dræbt», om knifven,
som hon ständigt bar på sig o. s. v. Det
är efter uppvaknandet ur vansinnets
dödssömn vi först träffa henne.
Efter hennes försvinnande hade Rubek
sökt henne länge. Men då han icke fann
henne, ville han ensam afsluta sitt verk.
Allt är dock nu annorlunda.
Konstnärsglädjen och inspirationen äro försvunna,
och han börjar i stället reflektera. Han
går där ensam och grubblande, och så
börjar han omskapa sitt verk. Han har
blifvit »verdensklog» nu. Irenes ensamma
bild med »lysglæden» öfver sitt ansikte
uttrycker icke längre hans syn på lifvet.
Han är som utdrifven ur paradiset och
ser nu världens synd och ve, och detta
måste han ha med i sitt verk. Då det
tränger sig fram i förgrunden, flyttar han
hennes bild tillbaka, och »lysglædens
forklarelse», som strålar öfver henne, dämpar
han. När han fått detta verk färdigt, kan
han icke skapa något mer. Det skrin,
hvari han har sina »billedsyner» förvarade,
gick i »baglås», då Irene försvann. »Og
hun havde nøglen, -—- og den tog hun
med sig». »Derfor ligger det altsammen
ubrugt derinde». »Og årene går.» »Ikke
muligt for mig at komme til skatten». —
Då han sedermera »laver portrætbyster»
med dolda djurfysionomier, har det af den
förr så varmt kännande konstnären blifvit
en kall ironiker. Det är den inre
tomheten som gjort honom till detta. Och
när hans verk gjort honom berömd öfver
hela världen och förskaffat honom »al
anden herlighed for resten», när han nått
målet för sin sträfvan, då förefaller honom
»kunstnerkald og kunstnergerning» som
något så »tomt og hult og intetsigende»,
och han vill i dess ställe sätta lifvet.
»Er da ikke livet i solskin och
skønhed noget ganske anderledes værdifuldt
end det, at gå her til sine dages ende i
et råt, fugtigt hul og mase sig dødsens
træt med lerklumper og stenblokke?» Han
träffar så ett ungt, lefnadsfriskt naturbarn,
Maja, som han öfvertalar att blifva hans
hustru. Hon beskrifver det själf sålunda:
»Der var en gang et dumt pigebarn, som
havde både far og mor. Men et nokså
tarveligt tilhold. Så kom der en
stormægtig herremand ind i al denne
tarveligheden. Og han tog pigebarnet på sine
arme, — og rejste langt, langt bort med
hende. Han bildte hende ind, at hun
skulde få bli’ med hain op på det højeste
berg, hvor der var lys och solskin over
al måde». Och han skulle visa henne all
världens härlighet. Lifsbegäret är stort
hos henne, och världen, den stora, okända
världen lockar henne. Därför beslutar
hon sig för att blifva hans hustru. Detta
äktenskap blir icke lyckligt på grund af
den ringa sympati, som finnes mellan
dem. Han är »evig og altid kunstner»,
och Maja förstår sig icke alls på konst.
»Jeg kan jo ikke tale ordentligt med dig
om dine sager, om alt dette med kunst
og sligt noget — og bryr mig, ved gud,
ikke stort om det heller.»
Hon känner sig som en fånge i
konstens salar, och hon längtar ut till det
lefvande lifvet.
Det är därför helt naturligt, att hon
känner sig dragen till Ulfhejm, som är
en fullständig kontrast till Rubek. Ulfhejm
är en representant för det friska, obundna,
brutala naturlifvet. »En faun», säger Maja.
Hon tycker, att han är »så styg, så styg»
och »stygt alt det vidunderlige, han
fortæller om fjeldet og om livet deroppe».
»Stygt, fælt, skrækkelig afskyeligt er det
meste af det, han lyver sammen. Men
så vidunderlig dragende er det alligevel».
Det är friheten och lifvet som med
oemotståndlig makt locka henne, och
förtroendefullt som ett barn följer hon honom. —
Han. har emellertid en gång älskat och
blifvit bedragen, och därför tror han icke
människorna om något godt. Om kvinnan
hyser han ingen hög tanke, och det låter
han Maja förstå, då han är ensam med
henne på fjället. Majas enda
försvarsvapen i striden med denne »faun» är
hennes okonstlade naturlighet och rena sinne,
hvarigenom han helt och hållet afväpnas.
Det friska, naturliga i hennes väsen hade
redan vid deras första sammanträffande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
