Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Det danska folket under 1864 års krig. Ett föredrag hållet i Stockholm, Uppsala och Lund våren 1900. Af Karl Larsen. Öfvers. från författarens manuskript. Med 38 bilder efter samtida fotografier - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET DANSKA FOLKET UNDER 18 64 ÅRS KRIG.
185
Dessa ord kunde
sättas som motto öfver alla
dessa människors bref.
Kriget är en »Skæbne»,
en tung skickelse, som
måste »gaas igennem»,
men när Gud vill hjälpa,
så kan det väl gå med
ära.
En bonde, som varit
med i kriget, sände mig
sina bref, och han tillade
i dèn skrifvelse, som
åtföljde dem, att då han
blef utkommenderad,
hade hans far, som deltagit i det första
kriget, sagt till honom : »Ja, jeg har jo
egentlig kun et Ord at give dig med
paa Vejen, og det er, at hvor de sætter
dig, der bliver du staaende».
Jag tror på denna uppgifts
sanningsenlighet. Den passar så förträffligt
samman med den passiva plikttrohet, som
genomgår alla bondesoldaternas bref, och
den sammanhänger också i någon mån
med en viss nedärfd känsla af tillit till
herreklassen, som spåras i förhållandet
till officerarne och som fått ett
karaktäristiskt och talande uttryck, som jag
vill omnämna. Det är fråga om en
trettiårig, på landet född och uppfödd
murare från en liten stad på Fyen.
Han har såsom ordonnans blifvit skickad
från Dybböl in till Sönderborg och är
nu på väg tillbaka till hufvudkvarteret i
yrande snöväder och mycket mörka
tankar, »da jeg blef afbrudt i mine
Betragtninger af en Stemme, som
kommanderede: Træd af til höjre! Og jeg traadte
ud i Sneen og ser, at det er Kongen med
sit Følge, der rider forbi mig. Det gav
mig nyt Mod, thi hvor Kongen kunde
være, maatte jeg ikke tabe Modet».
Fatalistisk gudsfruktan och undersåtlig
pliktkänsla förmår bondesoldaten att »staa
hvor de sætter ham» och att slå till med
BRON IN TILI. SKANSEN 4.
den »Malle i Knokken» (märg i
benknotorna), som han känner med sig — för att
tala med en af dagboksförfattarne. Men
då han »med Ære» kan vara utom
räckvidd för kulorna, ja, då skulle han
förefalla sig själf spritt galen, om han icke
vore glad däröfver. Icke en utan många
gånger påträffar man i böndernas bref
de mest uppriktiga uttryck af glädje
däröfver, att slumpen, ödet, Gud förskonat
dem från att komma i elden vid ett
eller annat tillfälle, då det gått särskildt
hett till. Det är blott ett exempel bland
många, då jag nämner, att en 31-årig
torpare från Nordslesvig skrifver till sin
hustru: »Kære Kone, jeg var dog meget
heldig, at jeg kom paa Hospitalet, den
Gang da det gik saa haardt til ved
Dybböl den 18-de dennes. .. Ja, jeg takker
Gud månge Gange, fordi jeg ikke var
med den Gang, og du maa heller ikke
forglemme att falde ned i Bön, fordi din
Månd blev trukken ud af Ilden den
Gang».
Jag finner detta drag så sant och
vackert. Ty då man har varit så
lycklig att slippa gå i elden, kostar det icke
mycket bläck att skrifva, hur oändligt
gärna man ville varit där. Det höllo de
danska bönderna af 1864 sig för goda till;
ja, det bästa hos dem i detta samman-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
