Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Lungsiktig. Af Anna M. Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
462
ANNA M. ROOS.
Bret-Harte’ske hjälte, som var halfindian
och spelare, red kring landsvägarna på
sin svarte springare, fri och ensam och
hvisslande melodiskt, alltid färdig att vid
en förolämpning höja revolvern men
oftast god mot kvinnor och småbarn, var
vid denna tid — sorgligt att omtala —
fröken Marikas ideal. Långt uppe bland
bergen i en undangömd skrefva hade
Jack Hamlin och Kentucky Bill haft en
jordgömma, där de förvarat sin proviant
i en större cigarrlåda. Deras cakes och
chokoladpraliner fingo visserligen en stark
bismak af lådan, men det gjorde inte
så mycket: det var i alla fall högst
spännande att för hvar gång man kom till
sin jordgömma undersöka, om den
nedgräfda skatten fanns kvar eller om den
blifvit bortröfvad. — Men nu stodo de
här helt högtidligt i en salong med guld
och röda sammetsdraperier, placerade
efter den presenterandes rang, och Marika
visste, att det skulle väcka skandal, ifall
hon tvärs öfver golfvet ropade: »Hulloh,
Kentucky Bill, how d’ye do, old boy?»
Därför nöjde hon sig med att blinka åt
Bill med vänstra ögat och få en likadan
blinkning till svar.
Så kommo de höga personerna in,
och efter en stund blef det Marikas tur
att hastigt exekvera en djup nigning —
hon märkte dock med sorg, att den icke
blef så lyckad som de, med hvilka hon
förut under sina öfningar förvånat en
värld — och att, på i nåder framställd
fråga, få upplysa om att hon tyckte
mycket om att gå på bal, för att något
senare, efter en ny nigning, få
underrätta en annan höghet om att hon tyckte
det var mycket roligt att dansa. Så
efter en liten stund var det öfver
alltihop, man fick en kopp té och skulle
fara hem.
»De kunde gärna ställa till en liten
dans nu, när man ändå är balklädd»,
sade Marika halfhögt till Amelie, i det
hon lät den ena foten i sin svarta
sidensko sakta glida öfver golfvet. »Där stå
ju ett par kammarherrar, som kunde
duga bra till kavaljerer, och ett par så’na
till skulle de väl kunna leta reda på i
det här stora huset. Det kunde bli
lifvadt, eller hur, Kentucky Bill?»
»Tro aldrig, att de hitta på något
så kvickt!» svarade Kentucky Bill med
en min af lång och dyster lifserfarenhet.
Den stora slottsbalen kom, och
Marika fann först, att det var en utmärkt
treflig tillställning, i synnerhet som hon
i början fick efter hvarandra ett par
mycket ungdomliga kavaljerer, hvilka
nyss sluppit ut från Karlberg och själfva
voro en smula blyga, hvarför Marika
alldeles icke kände sig imponerad af dem..
De unge krigarna underhöllo henne med
historier från Karlberg, dem hon med
lifligt intresse åhörde, hvadan
konversationen på det hela aflopp öfver
förväntan väl. Egentligen ansåg ju Marika,
att riktigt unga herrar — sådana som
voro jämnåriga med henne eller blott
ett par år äldre — voro högst
ointressanta. Hon visste, att hon aldrig skulle
kunna bli förtjust i dem. Helst skulle
hon ju vilja bli gift med någon stor
man, som hade någon stor sorg! — Men
en fördel var det ändå med sådana där
unga kavaljerer: man vågade verkligen
både prata och skratta med dem.
Marikas tredje kavaljer var så
mycket mer öfverväldigande. Det var en
högst distingerad dragonofficer, med
elegant hållning och med något visst
blaseradt i blicken. Han sade icke
mycket, och Marika kände med förfäran, att.
han väntade, att hon skulle prata. Till
yttermera olycka ihågkom hon plötsligt.
ett yttrande af honom hon en gång hört
citeras: att han tyckte om att dansa
med nyutkomna flickor, emedan de
brukade vara så pikanta. Marika
visste-mycket väl, att hon inte alls var pikant-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
