Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Anna Pettersson-Norrie. Af Carl G. Laurin. Med 2 bilder - Verner von Heidenstams nyaste arbeten - 1. Klassicitet och germanism. Tankar och teckningar. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
480
JOHAN MORTENSEN.
•och tyskan klinga så genuint som möjligt,
för den mera iskalla delen af Yvette
Guil-bert-repertoaren lämpar hon sig mindre, men
•där naturlighet, glädje och godt hjärta är
grundtonen, där låter hon af naturliga skäl
mycket hemmastadd. — Det förefaller, då
hon föredrager sina visor, som ägde hon
•ett särskildt svenskt drag, som gör
framställningen af en Lindblads, en Frödings
visor i ovanlig hög grad lefvande för oss.
Det finns hos fru Norrie en fond af hälsa
och sund sensualism, fjärran från all
parfymerad kvalmighet men konstnärligt
kultiverad, och detta gör att många af hennes
beundrare äro tacksamma för att än en
gång hafva fått njuta af så mycken stark
och eggande lifslust.
VERNER VON HEIDENSTAMS NYASTE ARBETEN,
i. KLASSICITET OCH GERMANISM. TANKAR OCH TECKNINGAR.
AF JOHAN MORTENSEN.
MED undantag af Thorild torde
knappast någon svensk författare i sina
skrifter verka så omedelbart personligt
närvarande som Heidenstam. Han är
suveränt subjektiv och skjuter ifrån sig allt,
som icke öfverensstämmer med hans eget
kynne. När man läser Thorild, hör man
honom tala, ser hans gester och elden i
•ögat — så lifligt och omedelbart är
föredraget. Något liknande erfar man äfven,
då man öppnar en bok af Heidenstam och
icke minst gäller detta om dessa båda
skrifter, hvilka äfven i andra afseenden i
«å hög grad verka såsom samtal. Man
tycker sig hafva författaren framför sig,
nonchalant nedsjunken i en emma och med
mycket lif utslungande sina teser och
paradoxer.
Dessa uppsatser hafva alla ett samtals
både brister och förtjänster. Man ryckes
med af den talandes värme, af själfva den
brio, som dallrar öfver föredraget, och
man känner sig nästan öfvertygad om
riktigheten af hvad författaren säger.
Kommer man emellertid att reflektera något
närmare öfver de höga ämnen, som
behandlas, är det icke utan att man
stundom finner det lofligt tunt med
bevisföringen — och kanske stundom icke finner
någon alls. Käckt och hurtigt fastslår han
sin tes, men han utvecklar den sällan
logiskt. Den högsta grad af bevisföring han
.gifver är två eller tre lösryckta fakta, hvilka
taga sig nog så bestickande ut, men mot
hvilka man vid närmare eftertanke skulle vilja
sätta en hel armé af nya fakta, som kullkasta
eller högst betydligt modifiera det sagda.
Likaledes upprepar han samma tanke
i en hel serie af växlande bilder, hvilket
mången gång, i stället för att åskådliggöra,
verkar förvirrande på läsaren. Han säger
t. ex. om Tolstoy:
»I sin åstundan att med lätthet förstås
af hvar man älskar Tolstoy att förenkla
definitioner och bevis ända därhän, att de
ofta ingenting förklara eller styrka. Hans
tanke går gärna utefter jorden och sätter
en heder i att skära vingarne. Han har
mera sinne för det naiva än för det
utvecklade, mera för fröet än för blomman. Han
vill se grofhuggna och stadiga hörnstenar
under templet men höjer endast
motsträf-vigt ansiktet mot takresningen och tornet
med de fritt jublande klockorna. Han hör
till de nutidsmänniskor, som ständigt grubbla,
men som icke i själfva tänkandet finna en
glädje, en sann gudstjänst i det evigas namn,
utan snarare en spilld möda, en
förnimmelse af olust.» etc. etc.
När man läst ett par sidor af denna
art, har man för längesedan glömt, hvarom
frågan är. Man ser icke längre skogen —
endast träden. Man känner sig som en
lyktgubbe, hvilken i sällskap med många
andra lyktgubbar hoppar i dimman öfver
ett träsk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
