Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Verner von Heidenstams nyaste arbeten - 2. Sankt Göran och draken. Af Hellen Lindgren - Ur bokmarknaden - Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERNER VON HEIDENSTAMS NYASTE ARBETEN.
4§3
gripande dikten om den biltog dömde, den
dikt som bär till öfverskrift »För mig finns
ingen väg från hemmets dörr», och man
skall kunna draga slutsatsen, hvilken
genomförd lifsåskådning man här möter,
och hvilken glans af lifstragik
Heidenstam här och annorstädes, exempelvis
genom hela »Hans Alienus», gett åt
konstnärsnaturens hemlöshetskänsla och hemlängtan.
Den intressanta och djupt svenska
lifsmot-satsen hos honom mellan det hemkära och
det vikingafarande, mellan rädslan att
kväf-vas mellan hemmets fyra väggar och
behofvet att dyrka inom hemlandskapets fyra
väggar, att dyrka »stenarna och marken»
med fetischglädje, som en katolik kysser
golfstenarna i sin kyrka, och att ändå vid
återkomsten till hemtröskeln plågas af »herr
Söndag», husguden med hans eviga
enformighet — denna lifsmotsats är hos
Heidenstam så gripande uttryckt, därför att
det är så äkta svenskt, när han intresserar
oss för denna blandning af en
familjegosse-natur med en konstnärsnatur — för kvalet
af att i sin lilla mån vilja vara
världs-eröfrare och tillika vara fredsapostel, som
icke vill göra en mask för när.
Problemet att vara på en gång präst och
militär torde vara olösligt. Militären är tjuf
och mördare af öfvertygelse, prästen är feg
i dessa bägge afseenden af öfvertygelse.
Napoleon I sade en gång: »Jag är tillräckligt
statsman och tillräckligt fältherre för att
icke hundrafemtio soldaters lif för mig
spela någon rol», och Bellman, den
idylliska diktartypen med prästhärstamning och
religiösa tendenser, skref en gång i oändlig,
fördragsam mildhet och med en släng af
hvardagstrivialitet: »Jag vill ingen varelse
i naturen ondt och bryr mig ej om, ifall
solen går och jorden axlar sig, men äter
litet men godt, söndagen hvitkål,
torsdagen ärter, lördagen strömming», och
sätter man bägge dessa ord mot
hvarandra, torde man kunna inse motsatsen
mellan det ena och det andra lynnet. Man
upptäcker striden mellan dessa bägge
naturer i Heidenstams sista bok, som ger en
ibland de starkaste accentueringar åt den
moderna sönderslitenheten men underligt
nog lyckas sprida poesiens hvila och
solskensdager öfver denna dramatiska
själskonflikt, man kan knappt förklara huru.
UR BOKMARKNADEN.
Karl-Erik Forsslund: Historier. — Storgården.
Stockholm, Wahlström & Widstrand.
Karl-Erik Forsslund är ett stycke af
en poet och ett stycke af en evangelist.
I »Historier», liksom i författarens tidigare
arbeten, är det poeten ensam som har
ordet — naturskalden, sagoberättaren,
stäm-ningsfångaren. Och som poet på vers och
prosa har Forsslund om icke stora, så dock
förtjusande egenskaper. Hans stil är en
fängslande och regnbågsfärgad, blott någon
gång litet tröttande lek med dagrar och
färgspel, en veckrik och fladdrande dräkt
kring en tanke, som liknar vinden däri att
»den blåser hvart den vill» —en stil,
ordrik och bred som den gärna blir det hos
en ung lyriker, hvilken har svårt att
motstå begäret att i meningar och ord
föreviga hvar vacker solnedgång, hvar stjärn-
klar vinternatt och hvarje sällsamt forraadt
molnlandskap, som möter hans öga.
Naturligtvis ligger det en fara i detta. Det
litterära landskapsmåleriet frestar lätt sina
idkare till utsväfningar i färger och ord, som.
komma läsaren att längta efter en liten
afhandling i statsrätt eller politisk ekonomi.
Författaren undgår heller icke alltid denna
fara — hur vackra och stämningsfyllda dessa
»Historier» än till större delen äro, det
hela efterlämnar dock en känsla, som på
ena hållet är besläktad med hvad jag skulle
vilja kalla poetisk öfvermättnad, på andra
hållet med — motsatsen. Den eller de
läsare, som möjligen någon gång
experimentvis ha försökt äta sig mätta på potatisar,
skola förstå hvad jag menar. Detta hindrar
icke, att stämningsmåleri och potatis äro
två goda ting och att hr Forsslund i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
