Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Stig. Af J. L. Stockenstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stig.
523
upp och ned, men ansiktet förblef
orörligt, ett hårdt, knotigt ansikte med
spetsig näsa och nästan färglösa ögon, ögon
som blefvo hvassa och lömska, dä
misstänksamheten väckts, och som kunde
glimma rofdjurslikt i vrede. Medan han
eftertänksamt granskade sin ena
rostfärgade stöfvelspets, beräknade han hvad
Stig möjligtvis skulle kunna inbringa
honom. När Per i Ängen inlät sig på
en affär, blef den alltid till hans förmån.
Härvidlag var utgiftsposten i det
närmaste lika med noll. Kläder fick hvem
som ville skaffa gossen, och maten — ja,
några potatisar och en skvätt
hafremjöls-välling om dagen kunde väl hålla lif i
en sådan där pojkvasker. A andra
sidan bestod Pers tillgodohafvande uti
att Stigs arbete vid gården skulle göra
det möjligt för Per att vara borta på
skogshygge hela vintern och äfven att
till våren börja med en nyodling. Han
oroade sig ej öfver huruvida gossen
skulle orka med arbetet — det blef mor
Majas sak att få honom därtill. Och var
han omöjlig så ■— — Där stodo
bönderna och önskade att de voro kvitt
ungen. An se’n? Då skulle ju heller
ingen bry sig om att han stupade! Per
var en omedveten anhängare af läran
om den starkares bestånd. »Det var
trångt om utrymmet, därför måste de
svage ge rum», var en sats som han en
gång hört och fann helt och hållet
öi-verensstämmande med sina egna åsikter.
»Jag tar pojken, om I ökar på lit’»,
sade han, då han märkte att
nämndeman ville öfvertala Jan i Agården att ta
Stig. Vid detta anbud blef det lif och
rörelse bland bönderna. Ändtligen kunde
stämman afslutas och hvar och en fara
hem.
Den hälsning Stig fick emottaga af
mor Maja var sådan, att den lämnade
synbara märken efter sig en längre tid.
»Hvem som gitte fick föda andras un-
gar, inte tänkte mor i Ängen göra det!»
förklarade hon och lät Stig gå till sängs
i vedskjulet utan kvällsmat.
Det lyckades Per inom kort att
öfverbevisa hustrun om den fördelaktiga
affär han gjort, men hon förlät aldrig
att affären varit uppgjord utan hennes
vetskap. Den ovilja hon från första
stund fattat för gossen ökades af hans
inbundna lynne och besynnerliga vanor.
Med trötta, undrande ögon såg Stig
sig omkring, då han vaknade på
morgonen, med trötta, skrämda ögon lade han
sig på kvällen. Utan ett ord eller en
klagan tog han emot husbondfolkets aga,
och med den tålmodighet, som lidandet
ger, hörde han på mor Majas hotelser,
då han icke orkade med det arbete, som
blifvit honom ålagdt.
Det underligaste med Stig var,
enligt hvad mor Maja meddelade
sockenborna, hans ovana att söla i skogen.
Om hon skickade honom efter en
risknippa eller litet fallved, så kunde han
bli borta halfva dagen. Hon tillade icke,
att hon hvarken med hotelser eller stryk
förmått utrota denna ovana hos honom.
Ingen af Norskogsbönderna var
okunnig om hur illa Stig behandlades. Man
såg på hans trasiga kläder och
utmärglade kropp och tyckte, att det var »en
stackare att se ovålen ut». En gång
öf-verraskade pastorn Per med att stå med
en lyftad gärdsgårdsstör öfver gossen.
Prästen talade några förmanande ord om
människokärleken, plikterna mot nästan och
straffet, som väntade de obarmhärtige.
Per sneglade bort till den halffärdiga
gärdesgården och den oförbätterlige Stig,
som så snart han undslapp den hotande
stören ställde sig att lyssna till en
taltrast. Per undrade, hvarför inte pastorn
hellre var »ovettig» på den låte pojken,
som inte ens dugde till att gärda en
gärdesgård.
»Ungen ä’ vri’en», tänkte mor Maja,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
