Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Leofric och Godiva. Ur »Imaginary conversations» af Walter S. Landor. Öfversättning af Frigga Carlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
582
walter s. land or.
BISKOPEN.
Ja, min dotter.
GODIVA.
Skall ni minnas dem och bedja mot dem?
BISKOPEN.
Skall du glömma dem, min dotter?
GODIVA.
Jag är icke förolämpad.
BISKOPEN.
Ängel af frid och oskuld!
GODIVA.
Men göm dem djupt i edert hjärta; anse dem
som rökelse, till gagn först sedan den antändts och
förtärts och uppstiger i höjden med bön och offer.
Och nu, huru lydde de?
BISKOPEN.
Krist bevare oss! att han skall förlåta staden,
om du vid middagstid rider naken genom dess gator.
GODIVA.
Svor han en ed ?
BISKOPEN.
Han svor vid det heliga korset.
GODIVA.
Min Återlösare! du har hört det! rädda staden!
LEOFRIC.
Vi hafva nu kommit till början af stenläggningen;
•detta är förstäderna. Låtom oss tänka på fester
«ch glädje, efteråt kunna vi bedja. I morgon skola
vi hvila.
GODIVA.
Inga domar fallas då i morgon, Leofric?
LEOFRIC.
Inga. Vi skola hålla dryckeslag.
GODIVA.
Helgonen i himmelen hafva gifvit mig styrka
och tillförsikt, mina böner hafva hörts, min älskades
hjärta har mildrats.
LEOFRIC.
Nå, nå.
GODIVA.
Säg, käraste Leofric, finnes intet annat hopp,
ingen annan förmedling?
LEOFRIC.
Jag har svurit min ed. Dessutom har du
kommit mig att rodna och att vända bort mitt ansikte
från dig, och alla skälmarna hafva sett det — detta
ökar stadens brottslighet.
GODIVA.
Äfven min kind färgades röd, Leofric, och jag
var hvarken häftig eller hårdhjärtad.
LEOFRIC.
Men dig, min älskade, anstår det att rodna; du
behöfver icke öfvervinna det. Jag skulle önska, att
du icke hade stigit ned från hästen så hastigt; din
häftighet har skakat ned en lock af ditt hår. Tag
dig till vara för att sitta på den, så att den icke
stryper dig. Väl gjordt! den blandas nu skönt
med sadelns guld, ringlar sig hit och dit som hade
den lif och kraft och verksamhet och broderade en
nyare och mera sinnrik devis på sadeln. O, du
min härliga Eva! Ett paradis omgifver dig! världen
uppfriskas, då du lefver och andas däri. Jag kan
icke se eller tänka något ondt, där du är. Jag
kunde taga dig i mina armar äfven här. Inga
tecken åt mig! Skaka icke solstrålarna! Ingen
förebråelse eller min af förvåning! Jag vill säga det
nu, jag kunde med kyssar tillsluta dina halföppnade
läppar och dina ljufva, kärleksfulla ögon inför folket.
GODIVA.
, I morgon skall du kyssa mig, och de skola
välsigna dig därför. Jag kommer att blifva mycket
blek, ty i natt skall jag vaka och bedja.
LEOFRIC.
Jag hör icke längre din röst; folket sorlar så
högljudt under denna hvalfgång.
GODIVA
(för sig).
Må Gud bistå dem, de goda, vänliga
människorna ! Jag hoppas de icke skola tränga sig så
omkring mig i morgon. O Leofric, kunde mitt
namn förgätas och blott ditt alltid ihågkommas!
Men kanske kan min oskuld rädda mig från
förebråelser och alla de oskyldiga, som lefva i fruktan
och hungersnöd! Intet öga skall betrakta mig utan
att fyllas af tårar. En så ung moder för en så
stor familj! Skall min ungdom lända den till skada?
Under Guds hägn gifver den mig mod. Ack, när
skall väl morgonen gry? När skall väl
middagstiden vara förliden?
•8 e>Xc3> -3’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
