Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Walter Savage Landor. Af Frigga Carlberg. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53<5
frigga carlberg.
baracker. Barn, som från skolan återvände till
hemmen, lcände icke längre igen dessa. Han
följdes af flera ekar än Orfeus, och flera stenar —
tusen mot en — lydde hans röst än Amfions.
Dignande under skattebördan drefvos Englands
herremän från sina landtgods till städerna. Det var slut
med deras myndighet och deras välgörande
föredömen. — — — — — — — — — — -—■ —
Den svagaste bland dödliga var allsmäktig i
parlamentet och trodde sig kunna kufva tidsandan. Men
tidsandan låter icke kufva sig och kan endast bli
till nytta genom att gripas genast hon visar sig,
och hon behärskas endast genom foglighet. Tvång
och förakt äro därvidlag lika olycksbringande.
Den styrelse är bäst, som folket lyder villigt
och klokt; den samhällsordning bäst, i hvilken de
flesta kunna lefva och på passande sätt uppfostra
sina barn till fysisk och andlig utveckling, där
värdighet kommer af värde och där högste domaren
icke har annat mål för ögonen än lagarnas
välgörande inflytande. Nationer ruineras icke af krig
— kloster och kyrkor, slott och städer äro icke
nationen. — — — — — — — — — — —
Ett lands ruin är icke branden på säden eller
hagelstormens våldsamhet, icke öfversvämning eller
pest eller hungersnöd; några få år, kanske ett
enda, äro nog att utplåna alla spår efter olyckan.
Men det land är med all säkerhet ruineradt, där
större delen af dess ungdom har förlorat den
moraliska känslan och där de, som skola vara ledare,
gifva ostraffade exempel och lärdomar af
ohederlighet.
Merino: Min herre, jag kan icke lyssna till
sådant tal.
Lacy: Hvarför samtalar ni med mig? Är det
mitt fel, om språket misshagar er?
Merino: Konungar äro Guds ställföreträdare
bland oss.
Lacy: Jag önskar de ville visa detta litet mera.
De älska Gud, när de tro att han gynnar deras
passioner, och de frukta honom, när de vilja muta
honom.
Merino: Ett slag mot Försynen! Det följer
alltid med pestandan, som vill besmitta konungars
majestät.
Lacy: Senor Merino, mitt namn, ifall ni glömt
det, är Lacy: akta er. Hela mitt tal har gått ut
på att hålla konungavärdigheten obefläckad genom
att antaga dess heder oangriplig. — — — — —
Hvad har för öfrigt den att frukta af Försynen,
som har Cura Merino att bedja för sig och den
heliga inkvisitionen att beskydda sig?
Merino: — — — •— — — — — — —
Jag bjuder er farväl, general. Må ers excellens
länge lefva!
Jag andas åter den rena gatluften. Förrädare
och ateist! Jag skall angifva honom. Han har rakat
sig för sista gången — han skall aldrig få kristlig
begrafning.
Af denna dialog har kanske återgifvits
mer än hvad som strängt taget var
behöfligt för att visa Landors politiska
åskådning. Men den sista repliken är så
betecknande för författarens sätt att ge den
dramatiska situationen, att den därför fått
följa med.
Landor ställer stora kraf på läsarens
intuitiva samförstånd i detta fall. I
dialogen mellan Godiva och Leofric till
exempel vill han att läsaren, utan att på
förhand känna till legenden, tydligt skall
se den följande dagens uppträde. Han
skall se, huru den unga makan, till följd
af mannens i hetsighet svurna ed att
förlåta staden, då hon rider naken genom dess
gator, gör detta, skyld endast af de
guldglänsande lockarna. Han skall se hennes
sänkta ögonlock och bleka kinder — ty
hon har »vakat och bedit hela natten» —
och huru folket gömt sig bakom stängda
fönsterluckor för att icke med sina blickar
oskära henne — »en så ung moder för så
många barn».
För att återgå till Landors politiska
bana, så blef denna ganska kort, oaktadt
försöken af såväl d:r Parr som sir Rob.
Adair att vinna honom för Fox’ parti. Den
brist på moral och humanitet, som
kännetecknade hans samtids politik — liksom
alla tiders —, väckte hans djupaste leda.
Landor berömde sig af att aldrig ha gjort
bruk af de röster han ägde i fyra grefskap
och att aldrig ha besökt ett politiskt möte
eller ingått i något politiskt sällskap. Han
ville »förändra litet och förbättra mycket»
och kallade sig själf »en radikal
konservativ i allt som var nyttigt».
Att helt och hållet öfvergifva politiken
gick dock icke så lätt. Många af
Landors litterära arbeten vittna om att det
politiska intresset fanns kvar.
Såväl Italiens som Greklands
frihetskamp ägde hans varmaste medkänsla.
Betecknande är hans offentliga erbjudande,
under vistelsen i Italien, att betala tusen
pund till änkan efter den man, som dödat
en tyrann.
Och Landors landsmän fingo ofta höra
ett sanningens ord, om icke på annat sätt
så i ett epigram. Sålunda heter det om
Melville:
Guds budord lära:
Du skall ej svära
vid något i himlen eller på jord.
Melville skriker: »Uppå min heder!»
Vid denna han svär de dyraste eder.
Kan man säga, att Melville då bryter Guds ord?
»Commentary ön Memoirs of mr Fox»
är ett af Landors värdefullaste arbeten och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
