Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Århundradets sjukdom. Af Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54-0 nils erdmann.
ökades känsligheten. Hon blef en sjuk och
ömtålig sensitiva, som hade svårt att bära
sin egen tillvaro, och snart stod hon
värnlös mot verkligheten, paralyserad af dess
minsta nålstyng. Handlingskraften
försvagades, viljan dog bort, hvarje intryck
upplöstes i en stämning. Hennes kraft att
lefva förintades. Hon blef en åskådare, en
kritiker af lifvet, framför allt af dess verkan
på henne själf.
Hon förstod allt och kunde i sig
upptaga snart sagdt alla själstillstånd. Men hon
trodde egentligen på intet. Hennes
gränslösa sympati och förmåga att förvandla sig
gjorde hennes väsen flytande. Hon ägde
ej någon fast karaktär, om karaktär är en
gifven ståndpunkt. Men i stället nådde
hon en förfining, som danade henne till
ett undantag, till öfvercivilisationens
martyr. En virtuos i konsten att känna och
värdera det sällsynta, utsökta, raffinerade,
spelade hon, som en mästare, på
strängarna i sitt eget själslif. Världen omkring
henne blef brutal, ty världen har ingen
plats för drömmare, och på samma gång
hon uppfattade sin ställning som den
öfver-flödiges, den lifsodugliges, kände hon sig
tillika som en själsaristokrat, som en
patricier bland plebejerna.
Denna nya, för det ig:e århundradet
egendomliga människotyp går igen i seklets
litteratur, från dess första till dess sista
decennium. Den spelade en stor roll i
realismens och naturalismens alster, och just
därför att Amiel, hvars lif sträcker sig
mellan 1821 och 1881, är en lefvande
representant för den, icke en romanhjälte som
de andra, blir hans dagbok så intressant.
Alla visste, att han var en rikt
begåfvad och fint bildad man, som efter 7 års
studier i utlandet erhöll en professur i sin
fädernestad, Genève, där han sedan lefde
och verkade. Alla hoppades, att denna så
väl utrustade, af sina vänner så högt
skattade personlighet äfven skulle göra sig
gällande. Men det lilla han producerade,
ett par diktsamlingar och några essayer,
lyfte honom icke till stjärnorna. Snart blef
han alldeles steril, och först när man efter
hans död upptäckte hans »Journal intime»,
hans andliga testamente, såg man, att han
var ett af de styfbarn, för hvilka lifvet icke
har någon plats, en af dem, som han själf
beskrifver, när han talar om århundradets
Weltmüde, hvilkas frid är en tappert buren
förtviflan, hvilkas glädje är hjärtats
sorglöshet, när det mist alla illusioner, hvilkas
tanke är tanken på det ohjälpliga.
Man lefver af illusioner, säger Amiel;
utan ett hopp är lifvet meningslöst. Själf
kom han småningom därhän, att han
hvarken hade det ena eller det andra. Han
kunde icke, som många af hans likar, slå
sig till ro på ett surrogat, och hellre än
att taga åtminstone något, valde han att
taga intet, så rädd var han för en
missräkning. Han längtade efter kvinnan och
kärleken, efter äktenskapet och familjen.
Han längtade efter allt hvad de andra
vågade, men så snart det gällde att handla,
att praktiskt förverkliga illusionen, hade
Amiel redan förlorat tron på den. »Hvarje
förhoppning», tänkte han, »är ett ägg, ur
hvilket det kan kläckas ut en orm i stället
för en dufva, hvarje fröjd, som man gått
miste om, är ett dolkstyng, och hvarje frö,
som såtts i ödets sköte, rymmer ett
smärtans törne, åt hvilket framtiden kan gifva
växt.»
Hans hjärtas hud är för tunn, och hans
känslighet ökas till det abnorma. Han är
på en gång lifstörstig och lifstrött. Han
vill njuta men kan det icke — ty han är
genast färdig med sin kritik. Minuten
löper honom ur händerna, innan han smakat
dess sällhet. Utan att hängifva sig åt den,
omedelbart och oreflekteradt, plockar han
den i tusen bitar för att se, om den håller
hvad den lofvat. Och under tiden flyr
stämningen.
Han kan icke försjunka i det
närvarande, analysen har redan förgiftat det.
Han är aldrig hel, aldrig naiv. Han vågar
icke stanna vid något, af fruktan att detta
något gäckar honom.
Hans pessimism blir en följd af hans
sjukdom, en rörande eller hemsk klagan
öfver lifvets och lyckans intighet. Den
erfarenhet, han vunnit eller tror sig hafva
vunnit, låter honom afsky alla praktiska
försök att öfvertyga sig om motsatsen. Han
upphör att vilja och verka, ty både viljan
och verksamhetsdriften paralyseras af
skeptikerns hvarför? Lifvets mysterium
skrämmer honom, då allt hvad han rör vid
vissnar.
Denna Amiels oförmåga att handla gör
honom litterärt oproduktiv. Hans vilja
paralyseras af hans själfkritik, men på samma
gång förstår han allt och upplöser sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
