Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Två dikter. Af E. N. Söderberg - Förnyelser - Sensommarnätter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TV A DIKTER.
Ar E. N. SÖDERBERG.
FORNYELSER.
Ljusa björk viel hemmets vik,
hör jag i din krona
sommarvindarnas musik
mild och drömfull tona,
känner jag inom mitt bröst
all den längtan sjunga,
som jag trått att gifva röst
sedan dagar unga.
Blåa fjärd kring hemmets näs,
ser din våg jag leka
solljust klar vid strandens gräs
och dess sandbädd smeka,
tyckes åter i min håg
ungdomsglädjens källa,
som försinad ofta låg,
rik och mäktig välla.
Fria vidd på hemmets berg,
låter du mig skåda
morgonrodnans gyllne färg
nyfödd dag bebåda,
vidgar sig min barndoms värld
till de underriken,
dit som barn jag tankens färd
styrde, än ej sviken.
Tysta djup i hemmets skog,
får jag i din gömma,
som ej rörts af odlarns plog,
några stunder drömma,
känner jag den stora ro,
lifvet fått förjaga,
för ett ögonblick sitt bo
i mitt inre taga.
Bilder från min barndoms år,
hulda hembygdsminnen,
I l’ö ryn g ren likt en vår
alla mina sinnen.
Genom hjärtats öppna dörr
brusa känslor unga,
sorglös glädje liksom förr
jublar på min tunga.
Och inför min tjusta syn
hägra vidder ljusa,
klar och majblå strålar skyn,
vårligt träden susa . ..
A
SENSOMMARNÄTTER.
ugustinatt med luften full af kväden,
som vemodstunga susa genom träden
och båda vissnandets och höstens tid,
du sorgsna natt, som allt i mörker dränker,
i svarta djup min tanke du ock sänker
och jagar från mitt läger hvilans frid.
Augustinatt, då land och vatten skina
i månljusstrålar dallrande och fina,
som spunnits samman till ett magiskt nät,
du ljufva natt med rofylld, himmelsk
stämning,
min själ förlossar du från den beklämning,
som under dagens larm 111ig ej förlät.
Augustinätter, alla I förkunnen
den tid, då jag till aftonen är hunnen
och brant min stig bär ned mot skuggans dal.
I ofta låten mig en försmak känna
af omotståndlig ångst, som oss vill bränna,
när vi hört dödens vinge fläkta sval.
Men I bebåden ock de särla stunder,
när minnets månglans låter lifvets lunder
ånyo grönska för vår skumma syn
och vi ej se inför det oförgätna,
som våren gaf, hur höstens dimmor tätna
och skymma hort till sist den klara skyn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
