Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - På bicycle genom Italien. Af Ragnar Östberg. Med 2 bilder af författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o6
ung dam på bicycle tecknade sig däremot.
Mina hjul rullade fortare, — jag vet ej
hvarför —, och kommen nära, igenkände
jag samma engelska, som jag sett vid
utfarten från Rom. Jag sökte efter
begynnelsemotivet, och då vi kommit sida
vid sida, vände hon på hufvudet, då jag
saktade farten. — Hennes blonda hy
och guldröda hår kom alléns skimmer
att än mer stråla af färg, och vi talade
i skymningen om de underbara vägarna
i Umbrien.
Den branta backen upp mot Assisi
tog vid, och jag steg af för att skjuta min
följeslagerska uppför till Porta Pietro.
Där stodo skockar af hotellropare och
tiggare. En af de senare, ett fetlagdt,
medelålders fruntimmer, stretade med oss
uppför gatan, fläktade sig och beskref
sin otroliga hunger.
»Ni kan ju sälja er prydliga
solfjäder», föreslog min dam.
»Men då har jag ju ingenting att
■fläkta mig med», blef svaret, och det
kunde icke vederläggas på hela vägen
fram till »Albergo del Subasio».
Assisi-tiggare voro för öfrigt
intressanta. På söndagen, då vi åhörde mässan i
Fransiscaner-kyrkan, hade en af dem,
kanske en yngre syster till damen med
solfjädern, somnat mer hörbart på en af
bänkarna framför gallerverket till koret.
En kyrkvaktare passerade, gaf henne en
lindrig stöt och erinrade om platsen.
Hon rätade sig för en stund och
tummade på sitt radband men återföll snart
igen och inslumrade ånyo, invaggad af
orgeltonerna »Kennst Du das Land»,
—-dä en blind bettlande stackare om igen
knuffade till henne och bad om en
soldo. Hon ryckte först upp sig i den
tron att det var kyrkvaktaren men
ropade se’n, förargad vid åsynen af
tiggaren:
»Människa! ska’ ni störa mig, då jag
håller på att bedja!»––
På den gröna planen framför kyrkan
S. Pietro brusade mot aftonen det
lifligaste marknadssorl. Där var kyrkfest, och
små barn sprungo kring, pinglande med
hvitmålade och blå lerklockor, medan
stadsflickor i svarta mantiljer och
bondtöser i bröllopshvitt gingo om hvarandra.
En och annan bar en stängel med hvita
liljor, och öfver hela scenen, i
klockklangen och solfjädrarnas svajning låg
något åldrigt och ändå barnsligt fjärilslätt,
som förgylldes af den sjunkande solen.
Vi gingo förbi Santa Chiaras
underliga bågar ut genom Porta Nuova och
följde vägen ned mot dalen. —
Ingen tid på dygnet förtjusar i Italien
så som skymningen, se’n solen gått ned
och aftonvinden lifvar upp hvad dagen
bränt. Bladen glimma af friskhet, och
blommorna sträcka sina stänglar för att
skänka vinden hela sin vällukt, — allt
andas på nytt, och i hvar sydländsk
skymning ligger ett ögonblicks vår.
Efter få steg sutto vi ned vid
branten, betagna af prakten, som låg öfver
dalen.
Natten föll öfver nejden med ens.
Stjärnorna blixtrade i oändlighet på fästet,
och som om en klunga däraf fallit ned
öfver branten, där vi sutto, glimmade och flög
i gräset nedanför en här af eldflugor. De
fyllde luften, träden och den mörka
grönskan, blixtrade och foro som snärtar af
ett trollspö, flaxade och föllo, — tätnade
och kastade ett sken som vintergatan,
ett underligt flammande sken öfver den
svarta branten.
Och än djupare ned de vida ängarna,
dimhöljda och grönblå emot bergen, med
S. Agnes’ runda kupol och den hvita
flodsanden glänsande i töcknet. —
Syrsornas daller skar genom luften upp mot
branten, och från bergen bakom kommo
då och då en skogsfågels utdragna
toner.......
Månen höjde sin skifva öfver bergen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
