Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Från höga berg. Af Friedrich Nietzsche. Öfversättning af Ernest Thiel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
O lefnads middag! Högtidsrika år!
O sommargrönska!
Rolösa fröjd i speja, vänta, önska: —
Jag bidar vännerna, beredd jag står.
Hvar dröjen I? O skynden! Timman slår!
Helt visst för er i dag bär gletscherns grå sin purpurhjässa.
Er söker bäcken, längtansfulla pressa
sig moln och vindar högre i det blå,
att spana efter er i fjärmsta vrå.
Högst upp jag dukat har för mina män: —
Hvem mäktar bära
att himlen bo och afgrunden så nära?
Mitt rike — gafs så stort ett rike än?
Min honung — hvem bland er harsmakatden?
Där ären I! — Dock ve, jag finns ej mer?
I måsten stanna —
I tveken, häpnen — hvi ej hellre banna!
En annans gång, hand, skick? Ej — jag nu mer?
Och hvad jag är, är jag ej mer — för er?
Jag ändrats? Jag mig sjelf en främling tyckt?
Jag vilse dragit?
En kämpe, som sig själf för ofta slagit?
Mot egen kraft i kamp för ofta ryckt,
af egna segrar sårad och förtryckt?
Jag forskade, där vinden skarpast red?
I isbjörn-zoner
Jag byggde bo, i öde regioner?
Jag glömde mänska, Gud och bön och ed?
Jag blef en vålnad, som på gletschern skred?
— I gamle vänner? Ack, I bleknen ren,
jag ser er bäfva?
Ej vredgens! Gån! Här — kunden I ej lefva:
Här uppå fjärmsta is och högsta sten —
här fordras jägarblod och stenbocksben.
En farlig jägare jag blef! — Spänd är
min båge, vänner,
som blott den starkaste sin båge spänner —
Dock, ve er nu! Den pilen fara bär,
som ingen pil, — gån bort! Ofärd är när ...
I skåden bort? — Min själ, glöm börda tung,
nytt hopp du känner:
Slå dina portar upp för nya vänner!
Glöm minnet! Låt de gamla gå — och sjung!
Du varit ung, nu — är du bättre ung.
Hvad förr oss enat, samma hoppets band, —
de runor veka,
dem kärlek skref, hvem tyder nu de bleka?
Jag vämjes att dem fatta med min hand, —
så härjad, äfven den, af vind och brand.
Ej vänner mer, men vålnader det är
af forna vänner!
Och stundom nattetid ens hjärta känner
en knackning och en röst: »Du var oss kär»!
O vissna ord, som doft af rosor bär!
O ungdomslängtan, som bedragit sig!
Ens hjärta anar,
att man gemensamt nya vågar banar ...
Men ack, I åldrats — gammal är er stig:
Blott de sig ändra äro släkt med mig.
O lefnads middag! Andra ungdomsvår!
O sommargrönska!
Rolösa fröjd i speja, vänta, önska!
Jag bidar vänner, städs beredd jag står,
men nya vänner! Skynden! Timman slår!
* * *
Min sång är slut — min längtans rop förgå,
dö bort i munden:
En trollkarl kom, en vän i rätta stunden,
min middags vän — nej, spörj mig ej: hvem då?
När middag slog, se, då blef en till två ...
Så fira, segervissa, jag och du
den främsta festen:
Vän Zarathustra kom, den främsta gästen!
All världen ler, förlåten slits itu,
och ljus och mörker vigas samman nu ..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
