Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Om bildande konst och uppfostran. Af John Kruse. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
<534
JOHN KRUSE.
tiga, i solen rodnande stammar sväfvar i
den klara luften ett långt tåg af krithvita
svanor med sträckta halsar. Lyss, är det
ej som du hörde en välkänd melodis
luftiga, fria rytmer?
Upp genom luften, bort öfver hafven
hän öfver jorden i stormande färd!
Konstnären har i denna bild med dess
härliga friskhet och brio skapat ett af sina
förnämsta mästerverk. Med verklig
stilkänsla har han här i ljusgårdens öfversta
väggfält valt ett motiv ur luftens rike,
nedtill blott gifvande det en lätt begränsning
af skogens öfversta kronor, och i fältets
midt breder sig de hvita fåglarnas långa
band på en gång fritt och symmetriskt högt
ofvan den i fältet inskjutande dörren, som
knappt märkes, tack vare konstnärens
lyckliga användning af rummet.
Mellan de båda bilderna af svensk
natur, mälarlandskapet i nedersta våningen
och svanorna i den öfversta, torde i den
mellersta våningens väggfält nästa sommar
•en figurmålning al fresko komma att
utföras af vårt lands främste freskomålare Carl
Larsson. Det är det andra monumentala
konstverk Föreningen för skolornas
prydande låter utföra. Men det är konstnärens
eget lifliga och oegennyttiga intresse för
uppgiften som möjliggör densammas
förverkligande inom en så nära framtid, då
föreningens tillgångar ej medgifvit ett högre
arvode än 3,000 kr. för en
freskomålning af så stort omfång. Besökarna i vårt
Nationalmuseum hafva i februari detta år
haft tillfälle att, innan den sändes till
världsutställningen i Paris, se en af konstnären
i olja utförd målning, som i full storlek
återgifver den blifvande fresken.
Konstnären har själf valt sitt ämne:
Skolgossarnas korum å Ladugårdsgärdet
strax före en utmarsch. Det är vår i
luften.. Marken är skimrande grön, luften är
fuktig och gråhvit, mättad af ljus. Längst
bort vid horisonten bakom Gärdets mjuka
våglinjer skymta stadens hus och Södra
bergens välkända profil med Katarinas ädla,
vidtfamnande kupol. Ett långt led af
svart-uniformerade skolgossar, somliga en smula
bleka och förlästa med glasögon, andra
rödkindade och muntra, intager
midtelgrun-den, medan förgrunden fylles af figurer i
större skala, till vänster en ung smärt
fanbärare, till höger en lång yngling med blot-
tadt hufvud, hvilken läser »Fader vår»,
bakom honom en grupp lärare, likaledes
med andaktsfullt blottade hufvuden, och
slutligen i fältets högra hörn en klunga
åskådare af alla åldrar, bland hvilka främst
en ung dam i grön sportkostym med sin
velociped, på hvars kjul en liten rödklädd
flicka fingrar, vidare andra unga damer,
unga herrar (bland hvilka prins Eugen,
herr Carl G. Laurin och målaren själf, som
lyfter i vädret en af sina små piltar), en
präktig gammal gumma (målarens mor) i
svart »kråka» m. fl. Detta är taflans
realistiska del, men den har äfven en
fantastisk, af äkta Carl-Larssonskt lynne. I
midten, ofvan den i fältet uppskjutande
dörren, sväfvar i en gloria, där orden
Pater Noster blänka, bönens hvita dufva midt
ibland solrosor på långa stänglar, växande
upp med dekorativt stel hållning från själfva
dörrkanten, på hvars högra sida står en
ung flickgestalt, som är klädd i löst
fallande hvit dräkt och håller mot sitt bröst
ett glas med blommor, medan hon
allvarligt drömmande och andaktsfull ser rätt
framför sig. Den unga ljusa flickan
liksom personifierar i sig Nordens ungdom
och Nordens stilla djupa andakt, en
skapelse alltså af befryndad art med Geijers
tanke, den själfulla kvinnofiguren på
sockeln af Börjesons Geijerstod. Rundt om
i den lätta grå luften vimlar det af
vingade kerubhufvuden; från den svenska
fanans i vinden svällande duk stiga de uppåt
liksom en rök, och en hel klunga af de
muntraste och skälmaktigaste små
kerub-putti dansar från fanduken ned i det gröna
gräset som ett fång blommor — en bizarr
idé, men när man blott hunnit vänja sig
vid densamma, kan man ej undgå att för
dess stora måleriska skönhet beundra denna
kanske något massiva kerubklunga. De
öfriga keruberna gå mera mjukt ihop med
luften. Dock synes mig det i sig själf så
förtjusande lilla uppåtskådande hufvud —
i naivitet och barnslig grace erinrande om
vissa af Giottos keruber — hvilket synes
omedelbart ofvanför den yngling, som
läser bönen, verka för kroppsligt och vara
placeradt för nära inpå den unge
bed-jaren.
Skall jag våga ännu ett par
anmärkningar, vore det dels att
velocipedryttarin-nans blågröna klädning synes mig icke gå
väl ihop med gräsets starka och skimrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
