Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Den bergtagne drängen. Småländsk folksägen upptecknad af Olof Hermelin. Med 3 bilder af Albert Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
662
OLOF HERMET.IN.
öfver marken, och ser man dem, då skall
man säga:
»Tvi klyf, svarta troll!» samt spotta
tre gånger.
De äro icke bättre värda. —
På den tiden, dä nedanstående
»passa-scha» ägde rum, fanns det så kallad
»re-sarf» i de småländska gästgifvaregårdarna,
d. v. s. byar och hemmansdelar voro
skyldiga att skjutsa resande, när »hållet
var utgånget», och hållet var utgånget,
när ett visst antal på stall å
gästgifvare-gården stående hästar blifvit under
dagens lopp till skjuts använda. För att i
byar och gårdar tillkännagifva pågående
skjutsskyldighet användes en träklubba,
som i en viss ordning bars från gård
till gård, i mån som skjuts blifvit
verkställd efter undfånget bud genom
gäst-gifvaregårdens hållkarl.
Nu var det sä ställdt, att klubban låg
i Ingatorps by hos kyrkvärden, och
drängen hans, Nisse, skulle till att skjutsa en
»främmater harre», som satt på
gästgif-varegården och väntade.
Jaha, Nisse han gick åt hagen för att
ta opp hästarna — »den främmate åkte
par» — men fålarna voro ovanligt nog
»vanpackade» och ville inte låta ta sig.
»Jak menar trolla ria Bläsa å Brunte!»
sa Nisse.
Nu var han kommen ända intill det
ena af de där höga bergen, och vid han
ser sig om, fàr han se en flicka, som står
ett stycke uppe på bergklacken.
Hon såg inte illa ut, hade ramsvart
hår, som hon kammade med en gullkam,
och håret var så långt, att det skylde
det mesta afhenne. För resten hade hon
inte så värst mycke kläder på sig, men
pärlor och guldband om både hals och
armar.
Hon skratta’ åt drängen och »vifta»
åt honom och lät honom förstå, att han
skulle komma upp till henne.
Nisse tyckte, att berget var bra nog
»brått» att klättra på, men var inte det
hundingen att, så fort han bjöd till aldrig
så litet, så va han bums oppe hos
flickan! Och det stod inte längre om, förr än
han glömde klubba, skjutskarl, Bläsa,
Brunte och hela Ingatorps by.
Den resande blef otålig och skref
klagomål i dagboken.
Kyrkvärden själf gick åt hagen för
att se hvart drängen tagit vägen.
Då gingo hästarna stilla och spaka
nedanför berget och läto ta sig, men
Nisse syntes inte till och hästgrimmorna
lågo alldeles bredvid bergbranten.
Det gick dagar, veckor, månader, men
Nisse var borta han, »kontant
försvunnen ».
Fader Sven hade nog sina stilla
tankar, han. Att drängen råkat ut för någe,
det trodde han, men sa ej ett ord
därom. Inte en dag och inte en natt gick
till ände utan att han hade sina
fundamenter anbelangandes Nisse, ty han hade
alltid varit regal och nyttig på alla de
vis och han, Sven, hade svårt för att
undvara’n.
Det led mot påsken. Nisse hade
varit borta mer än ett halft år.
Då kom Sven att tänka på en sägen,
att Ingatorps-trollen vid påskatid hade
för sed att fara på kalas till det andra
berget, som ligger ofvan Hesters-li invid
sjön Östra Lejen.
Gubben tänkte: »Jak ska fresta på
te råka Nisse ensam hemma i berget».
Han ställde sig där han hittat
grimmor-na och ropade uppåt:
»Nisse, kom ut! Nisse, kom ut!»
Och var inte det märkvärdigt, att när
han lyfte sina ögon lite högre opp, så
stod Nisse på bergklacken. Blek och dum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
