Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Uno Troili. En minnesteckning af Lotten Dahlgren. Med 13 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
LOTTEN DAHLGREN.
skildt minnes en vacker kopia efter
Rembrandt af Troili själf och en genrebild
af Boklund med historiskt motiv, Molins
präktiga porträttbyst af Wennerberg i
en vrå (Troili och Wennerberg voro
ungdomsvänner från Uppsalatiden, då de
gjort bekantskap i Geijerska huset) —
hur tydligt framstår ej allt för mitt minne,
och hur oupplösligt smälter ej bilden af
denna lilla interiör samman med de båda
gestalter, hvilka gåfvo helgd åt de enkla
omgifningarna!
Själfva barnlösa, hade Troili och hans
hustru öfverflyttat mycket af den
föräl-draömhet, som var dem förnekad att
ägna åt egna barn, på ungdomen i de
familjer, som genom släktskaps- och
vänskapsband stodo dem nära. Och till
båda dessa kategorier hade jag och mina
syskon lyckan räkna oss. Hvilka
högtidsstunder voro ej »morbror Unos»
besök för oss unga! Inga lekar när vi
voro barn, inga förlustelser när vi
blifvit vuxna kunde uppväga detta det
dyrbaraste af alla nöjen. Att höra Troili
berätta historier var också ett nöje,
uppskattadt och eftersökt af långt difficilare
åhörare än hans unga vänner. Allt fick
en förunderlig åskådlighet genom hans
framställningskonst; människor och djur
blefvo lefvande, episoder och situationer
sattes i scen för ens ögon. Ty man
skulle icke bara hora Troili berätta,
man skulle äfven se honom. Hans mimik
var oöfverträfflig. Han kunde göra af
sitt ansikte hvad han ville och omforma
sina drag till det otroligaste. Likväl var
hans komik aldrig burlesk, hans humor
aldrig grof eller chargerad. Som
skådespelare skulle han därför utan tvifvel
haft sitt område inom den finare
komedien, inom karaktärsskådespelarfacket,
samma där exempelvis en Coquelin vunnit
sina triumfer. Äfven en annan sida i
Troilis framställningskonst må
framdragas: den ägde ej ett spår af satirens
ofta giftiga udd. Liksom han var fri
från all slags artistfåfänga, var
artist-afunden honom främmande — han
använde aldrig sin utomordentliga
mimiska talang på sina medmänniskors
bekostnad eller att ironisera andras
svagheter. Få konstnärer torde också varit
så fria från afundsmän och personliga
vedersakare som han.
Men det var ej blott skämt och
roliga historier, som utfyllde de
oförgätliga Troiliaftnarna. Mellan de äldre
fördes lifliga och intressanta diskussioner
öfver händelser och frågor för dagen,
öfver ämnen berörande allt mellan
himmel och jord, politik, konst, litteratur.
Vid dessa diskussioner gick det ofta hett
till. Det var ett hetlefradt släkte, den
tidens, och meningarna förfäktades med
en ifver, som om det gällt lifvet. Troili,
som i fråga om personliga uttalanden
var den mildaste, mest öfverseende bland
män, kunde bli ett rasande lejon vid
försvarandet af en älsklingsåsikt, allra
helst då det gällde konst. Med ord och
åthäfvor gick han i elden för sin mening,
ja, ofta med ett formligt raseri, hvilket
dock gemenligen upplöstes därmed, att
han själf, öfverväldigad af det löjliga i
sin maktlösa vrede, brast ut i ett af
dessa oemotståndligt smittsamma
jätteskratt, som kunde komma taket att lyfta
sig öfver ens hufvud.
Kvintessensen af Troiliaftnarna
utgjorde dock musiken. »Skall morbror
Uno spela?» var den undran på hvars
lösning man med spänning väntade. Han
var ibland trög att få till pianot, men
en gång där var han icke nödbedd. Ofta
spelade han sina egna kompositioner,
de vackra etyder, som utgifvits efter
hans död och som äga ett så starkt
släkttycke med Geijers musik. Men snart
öfvergick han till dessa vemodiga och
ljufva fria fantasier, som så väl
återgåfvo stämningen i konstnärens eget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
