Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Teaterkrönika. Af Hjalmar Söderberg. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA.
55
pjesen, och därmed är man redan på sidan
om det. egentliga dramat. För öfrigt ar
det i skildringarna snarare än i dialogen
boken har sin egentliga styrka, och hur
fattig blir icke teaterns teknik med sitt
alltid starkt begränsade antal olika bilder,
då jämförelsen med romanens alla
skiftande scenerier tränger sig direkt på!
Dialogens arkaiserande språkform flyter
dessutom trögt öfver våra skådespelares läppar,
och som medel till tidsfärg tror jag att
den i grunden hade varit öfverflödig. I
det hänseendet har ju teatern helt andra
och starkare medel att betvinga åskådarens
fantasi. Våra Shakespeare-öfversättningar ha
ju dessutom vant oss vid att höra kungar
och riddare i historiska kostymer tala vår
egen tids språk, utan att det stöter vårt öra.
I alla händelser bjöd stycket på mycket
som fängslade och vann och vittnade
äfven i sin mån, om än i långt ringare grad
än boken, om hvilken betydande litterär
kraft den nu bortgångne författaren var.
Hr de Wahl, hvilken under hela denna
höst har lidit af en halsåkomma som
synes ha verkat deprimerande på hans spel,
förmådde icke göra »lyckoriddaren» till
någon af sina bästa figurer. Hr
Svennberg hade med sitt lättare humör snarare
varit rätta mannen — nu gjorde han i
stället en stilfull bifigur af Niels Kagg.
Styckets glanspunkter bildade emellertid
hr Riego och fröken Lundeqvist — också
fru Sandell roade och gladde med en af
sina fina och lustiga gamla gummor.
Till slut ännu ett tyskt stycke,
»Prof-kandidaten», visserligen det bästa af de
tre, på hvilka teatern hunnit bjuda oss
denna höst, men likväl icke egentligen
muntrande. Det är alltsammans mycket
riktigt och bra, men vi ha kommit så
långt ifrån det! Dessutom ha vi kommit
så fatalt långt i konsten att långt förut
sitta och gissa oss till hvarje konflikt,
hvarje »uppgörelse» och hvarje stor craque
i denna senfödda problemdramatik — det
är nästan som förr i världen med
intrig-pjeserna, man vet precis hvad som
kommer. I tredje aktens slutscen gissar man
strax, att de snälla skolgossarna i sista
akten skola komma fram och sjunga
nedanför den afskedade lärarens fönster, och
pang! där komma de.
Utförandet var på många händer af
intresse. I den unge lärarens rol tror jag
Fot. Oskar W. Olsson, Sundsvall.
FRÖKEX BIDENKAP SOM STORHERTIGINNAN AF
GEROLSTEIN.
visserligen att hr de Wahl i sin tur hade
varit att föredraga framför hr Svennberg
(aldrig är man nöjd!), utan att dock den
senare på minsta vis fördärfvade något i
rolen. Främst minnes man dock de två
förträffliga »hemligt missnöjda», hrr Riego
och Axelson, (af hvilka den senare af ett
eller annat skäl misslyckades på premiären
men sedan tog skadan igen med fin och
energiskt sanningsdyrkande konst) och hr
Hillberg, som af den gamle försupne för
detta godsägaren hade gjort en af sina
vanliga briljanta sidofigurer. Fru Sandell
och fröken Håkansson representerade
lyckligt det kvinnliga elementet, utan att dock
någondera hade tillfälle att prestera något
särskildt anmärkningsvärdt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
