Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett och annat om Strindbergs senaste historiska dramer. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
republik och vidtgående reformer. I
»Svenska folket» har han polemiserat mot satsen,
att svenska folkets historia är dess
konungars och häfdat en motsatt åskådning. I
»Nya riket» har han gifvit sin uppfattning
af Karl XV såsom den liberale och upplyste
monarken, hvilken själf skrattar åt
regalierna, ceremonierna, piprensaren och Karl
XII:s drabanter. Denna
folkligt-republikan-ska synpunkt går äfven igen i dessa dramer
och förklarar mångt och mycket, som eljes
kan förefalla egendomligt. Strindberg har
svårt för att erkänna, att en konung
någonsin uträttat något stort — han har
endast tillägnat sig glansen af folkets
bedrifter. Han är icke solen, ty det är folket;
han är månen, som stjäl sin glans från
solen.
Det framträder redan i småsaker.
Liksom Karl XV enligt Strindbergs uppfattning
(Se »Nya riket») ler åt sin egen höghet, så
göra äfven dessa konungar. De hafva föga
känsla för sin egen värdighet, och
omgifningen har det heller icke. Exemplen kan
hvar och en med lätthet finna rundt ikring
i dramerna.
Men det är äfven denna folkliga
synpunkt som bestämmer hans uppfattning af
de olika konungarna. Magnus Smek
karaktäriseras t. ex. i historien såsom en
lid-erlig och oduglig konung. Strindberg har
emellertid fäst sig vid vissa enskilda fakta.
God tid rådde i landet. Magnus låg i
strid med de stora, och han frigaf trälarna.
På grundvalen af dessa fakta har han
uppbyggt den bild af konungen, som han fyller
med sitt patos. Icke är den konung
oduglig, som frigifvit trälarna! På hans
osedlighet nämnas inga exempel, ergo har man
förtalat honom — så ungefär har
Strindberg resonerat. Och nu träder hans
mystiskt religiösa synpunkt till, och gestalten
står färdig: Han är det rena offerlammet,
som skall sona sin släkts synder.
Om »Gustaf Vasa» är mästerverket i
serien, så beror det säkerligen i icke ringa
mån därpå, att den bild, som historien
lämnade honom, verkade sympatisk på honom
själf: en rättfram bondekonung, som
uträttade något nyttigt utan många
ceremonier.
Erik XIV är en rödarumsfigur, skeptisk
och söndersliten, som finner allt officielt
humbugsartadt och som ler åt sig själf och
de andra.
Å ena sidan ödets lekbollar, å andra
människor som egentligen ej hafva något
att uträtta, sådan är Strindbergs uppfattning"
af dessa konungar. Ingen af dem har i
djupare mening någon mission, ännu mindre
något patos.
Det är en synpunkt som kan anläggas
på mången konungs historia; men den
passar icke på allas, den passar icke på
Gustaf Adolfs. Dramat om honom är ett.
af de minst lyckade författaren skrifvit, och
som Strindberg, så ofta tillfälle yppar sig,
utsättes för de hätskaste angrepp, hade det
äfven ur denna synpunkt varit bäst, om
det icke framkommit.
Det är mer än naturligt att en
författare, hvilken skrifver så mycket som
Strindberg och alltid blindt följer ögonblickets
inspiration, liksom Sokrates den dämon,
hvilken hviskade honom i örat, någon gång^
skall misslyckas. Corneille, hvilken använde
samma kompositionssätt, har haft sin
Per-tharite, och Strindberg har sin »Gustaf
Adolf». Men också var det väl nära nog
omöjligt att i en gestalt som Gustaf Adolf
intvinga de för öfrigt stora humanitära
idéer, som Strindberg pålagt honom. Ty
huru rymliga man nu än må draga
gränserna för en historisk-poetisk skildring, så
kan dock icke idéinnehållet stå i öppen
strid med den bild, som publiken nu
en gång på goda grunder bildat sig om
en viss tid eller en viss personlighet.
Författaren har här velat slå ett slag för
fredstanken och toleransen. Men klart
är, att det icke är ett lämpligt ögonblick
att framhäfva fredstanken, då man tecknar
bilden af en fältherre, som obestridligen
genom krig fört fosterlandet och
mänskligheten framåt. Och icke är det heller
lämpligt att göra den man till språkrör för en
genomförd och medveten tolerans, hvilken
stred för lutherdömets seger. Bortsedt nu
alldeles ifrån att det i föreliggande fall ej
är historiskt. Därtill kommer, att den
mystiska ödesteori, med hvilken Strindberg
genomväft dessa dramer, lika litet som
hans uppfattning af kungligheten passar till
en så handlingskraftig, så öfverlägset rationel
natur som Gustaf Adolfs. Man kan ju
icke komma bort från sådana fakta, som
att konungen år i förväg planerade sitt
uppträdande på krigsskådeplatsen i
Tyskland, att han öfvertalade Axel Oxenstjärna
att ingå på sina åsikter, att han steg för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
