- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tionde årgången. 1901 /
106

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms opera och konsertsalar. Af Magnus Josephson. Med 9 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I04 MAGNUS JOSEPHSON.

;

Fot. Dahllöf.

CONRAD NORDQVIST.

"behålla. Icke kanske i stor stil, för
hvilken hennes föredrag också mindre lämpade
sig — Pattis patos har nog aldrig verkat
riktigt öfvertygande —, men i den lilla
genren var hon en storhet som få eller
ingen. Hennes koloratur var så
fjärilslätt, så hårfint ren, så utsökt vackert
bunden och rullade så distinkt och klart —
ett verkligt perpetuum mobile — ur hennes
strupe, att det gränsade till mirakel.
Därom kunde ännu Rosinas aria upplysa.
Juvelarian skänkte mig däremot intet nöje.
Madame Patti måtte väl inte räkna den
till de klassiska numren. Nu sjöng hon
den med det orubbligaste allvar, inte ens
under de i en konsertsal ovanligt litet sägande
recitativen om »Siebel, pauvre gargon»
etc. kunde man upptäcka ens så mycket
som en enda liten förstående snörpning i
ena mungipan. Hvar fanns här Pattis
beprisade spiritualitet?

Lottis »Pur dicesti» och Cherubins
romans ur Mozarts Figaro öfvertygade
däremot om att Patti icke förgäfves
benämnts bel cantos öfversteprestinna. » Home,
sweet home» sjöngs med finhet och poesi
— man behöfver ju därför icke tro, att
det var vid tanken på det präktiga
Craig-y-nos som divans hjärta veknade — och
med ett delikat piano. Denna
märkvärdiga stämma med sin skimrande guldglans
kan ännu ha sina goda dagar. Icke har
den fått den slags utbildning, att den kan
■öfverrösta en Wagner-orkester, Patti har
aldrig sjungit sådan musik. Men i
koloratur-sång har denna drillande lärka varit

lika skicklig som andra himlens fåglar,
som sjungit så som naturen lärt dem.

De begge tyska misser — Eisslinger
— som Patti introducerade, gjorde sig icke
vidare bemärkta, i synnerhet icke
violinisten, som var af mycket underordnad
rang, hvaremot harpisten nog var skicklig,
men hennes repertoar! Hasselmans’
patrull kan hon låta höra i engelska
salonger och möjligen också inför en eller
annan liknande societet i Stockholm, men
icke inför en musikaliskt någorlunda
fordrande publik. Både Mozart och Spohr
ha ju tillfälligtvis skrifvit för detta
instrument, därom kunde miss Eisslinger lätt
ha förvissat sig.

Hr Forsell uppträdde vid denna konsert
med en briljant och karaktäristiskt
instrumenterad aria ur Dinorah, och hans friska
och granna stämmedel gjorde här sin
verkan. Lustigt nog kunde man konstatera en
viss likhet i timbren emellan hans och Pattis
stämmor. Hofkapellet ackompanjerade
under hr Henneberg utan repetition — till
divans och publikens belåtenhet samt
inledde det hela med Foronis elektriserande
konsert-uvertyr, spelad med glans och brio,
så som vårt kapell kan, när det vill, hvilket
icke alltid inträffar.

Af öfriga konserterande artister böra
Ysaye och Pugno framhållas. Två
full-färdiga virtuoser, Pugno kanske den i sin
art mest fulländade pianist vi här på
åtskilliga år fått höra, med både sammetslen
touche, pärlande teknik och stor kraft,
Ysaye — äfven han — en mästare med
stor, själfull ton, suverän teknik,
temperament och poesi. I ett och annat
påminte han om Tor Aulin, som visst bildat
sig efter honom, mest dock i det yttre
uppträdandet, som icke var alldeles fritt
från effektsökeri. Tillsammans med Pugno
spelade Ysaye den härliga Kreutzer-sonaten
och Francks mästerliga sonat, äfven den i
A-dur, jämte mycket annat. Ysaye
uppträdde äfven med egna kompositioner och
visade sig häri som en värdig efterföljare
af Wieniawski.

För öfrigt ha uppträdt fru
Leander-Flodin med finska visor af Sibelius,
Me-lartin, Järnefelt m. fl. —- hon
ackompanjerades af sin man, K. Flodin, af hvilken
man minnes en synnerligen stämningsfull
musik till Hauptmanns »Hannele» —, vidare
fru Norrie med oefterhärmligt drastiskt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:44:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1901/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free