Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms opera och konsertsalar. Af Magnus Josephson. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i IO MAGNUS JOSEPHSON.
Fot. Siedle Brors, Xewport.
FRIHERRINNAN PATTl-CEDERSTRÖM.
utföra Mozart väl, därtill fordras det, utom
den största tekniska fulländning, hjärta —
och så något af denna gudomliga naivitet,
som är så sällsynt i vår reflekterande tid.
Emellertid njöt man, icke minst af finalen,
detta underverk af klarhet och
kontrapunktisk konst.
Liszts »Orfevs» klingade nästan mindre
modernt än Mozart. Den märkvärdige
ungerske abbén är här draperad i antik dräkt
och spelar välljudande visor, så att
stenarna smälta i tårar. Onekligen ett
vackert stycke med breda melodier à la Gluck.
Liszt skrifver med samma virtuositet i alla
stilar. Som profbit på allt det -myckna
egendomliga hans här till större delen
okända orkestermusik innehåller, vill man
hjärtligt välkomna denne nye Orfevs, n. b.
under förutsättning, att fortsättning icke
låter allt för länge vänta på sig.
Programmet utfylldes med ett nytt stycke af
Hugo Alfvén: »Klockorna», dikt af Fr.
Holmgren, satt för baryton och orkester,
ett tonmåleri men ett sådant med stäm-
ning och karaktär. Alfvén lär f. n. ha.
ett större verk, en kantat: »Fader vår»
af Stagnelius under arbete.
Af öfriga orkesterkonserter gafs den
ena af hofkapellet under hr Aulin och var
ägnad åt Sjögrens kompositioner, nästan
alla välbekanta, och den andra likaledes
under hr Aulin af svenska
musikerföreningens nybildade orkester. Man fick där höra
en historisk kuriositet, symfoni ur Ovidii
Metamorfoser af Dittersdorff, hedersam och
naiv, en glänsande instrumenterad
stormskildring, »le Corsaire», af Berlioz och
några små barnkammar-scener af Bizet. Pièce
de résistance var Stenbammars
pianokonsert, sjudande af ungdom och lif, full af
romantik och på samma gång kraft.
Brahms har här stått fadder till en
världsmedborgare i konstens rike, hvaraf han
har heder. Komponisten spelade själf med
bravur såväl som poesi.
Aulinska kvartetten har gifvit två
soaréer, den ena ägnad åt Haydn, Mozart
och Beethoven; den stora
Ess-dur-kvar-tetten, opus 127, af den sistnämnde, hade
nu införlifvats med kvartettens repertoar.
En ny cellist, hr Lindhe, väckte här
uppseende med sin vackra ehuru icke så
stora ton och sitt uttrycksfulla, säkra spel.
Beethoven spelar kvartetten ännu icke
fullt idealiskt, men den går stadigt framåt.
För öfrigt hvilken underbar kvartett, denna
stora Ess-dur, och hvilken rikedom i dessa.
Beethovenska kvartetter! Hvar och en är
en värld för sig. Ess-dur är olympiern,
strålar af glans och friskhet. I adagiot,
som innehåller högst underbara
variationer, försänker sig Beethoven i sin inre värld.
När han är mest mystiker, outgrundligt
djup, väljer han som oftast
variationsformen.
Den andra soarén lät oss höra en sonat
i fyra satser af gamle Sebastian Bach för
flöjt, violin och piano till ett tema af
Fredrik den store, och denna musik var
djup, men på -samma gång sprudlande
frisk. Torrheten finns ej hos Bach, den
finns hos de möderne, som ej förstå
honom. Bach är den musikaliska konstens
föryngringskälla, frisk som lifvet själft.
Hos honom ha alla öst, icke minst
Beethoven, som först gjorde sig känd i Wien
genom det sätt, hvarpå han spelade »das
AVohltemperirte Klavier», Schumann,
Wagner, Brahms, Franck, alla. Hade den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
