Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Daniel Fallström. Af Bo Bergman. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
BO BERGMAN".
Men det skiner snart upp igen. Han är
för mycket af njutningsmänniska, af
barnet-poeten för att gå tärd och mulen, när
det blir grönt i markerna, äfven om
vintern farit fram som en mördare. Hans
hjärta hinner’ aldrig riktigt bottenfrysa.
Den första solglimten i april narrar det i
tö igen, och om de tre gracerna ungdom,
skönhet och vackert väder presentera sig,
griper han lika ofelbart efter sin ungdoms
lyra som skepparn efter skotet, när det
börjar friska på. Det kommer vind i
seglen, och skutan länsar undan . . .
Som sagdt, äro idéer egentligen det
sista man bör söka hos Daniel Fallström.
Detta hindrar icke att han med sitt
smidiga och lätt påverkade temperament
entusiasmerats för både det ena och det
andra af hvad som »legat i luften». Hans
poetiska middagshöjd infaller på åttiotalet,
och åttiotalet var ju hos oss en kampens
tid för samvetsrätt, folkliga rörelser och
menigmanslycka. Åtskilligt af detta sticker
upp hufvudet mellan hans lyriska
blomsterkvastar; han gisslar sina små
skötesynder, vekheten, njutningslystnaden,
kärleksjollret:
Länge nog jag krafter slösat
på att forma välljudsveka,
stämningsfulla kärleksstanser,
skapade att kvinnor smeka.
Tiden kräfver annat. Sången skall vara
något mera än en budoarlek, den skall
vara ett smärtans skri att väcka och
varsko . . . När han lägger örat till marken,
hör han det underjordiska dånet från tidens
flod; ännu sipprar den bara fram här och
där, men det kommer en dag, när
jordskorpan remnar och en »anfrätt värld»
( hofmäns stöflar», ordensstjärnor», »lystna
skratt från kvinnor fala», »guldmynts klang
som själar vinner etc.) begrafs i svallet
,’dikten Apres nous . . .). Lifsledan hvilar
som en skugga öfver gammal och ung,
ögonblicket är förloradt, om det icke
lyckas fånga en ny njutning, »de gamla
tidernas starka mod», finns bara i sagorna.
Och skalden bullrar och predikar. Tills
han med en trött suck af lycka öfver att
ha fyllt sin siar- och medborgarplikt och
sagt sitt varnande ord sticker svärdet i
skidan och låter världen sköta sig själf.
Han följer Horatius’ exempel, återgår till
sin trädgård, ansar sina rosor, klarar sitt
vin och älskar sin Lydia.
Det är som en solig och lifsvarm
epi-kureism hans diktning vunnit sin
popularitet. Han slog igenom från första
ögonblicket; denna förening af ungdomlig
käckhet och ungdomligt svärmeri måste göra
intryck, helst när bägge delarna bjödos
i en så smältande och välljudande form.
Publiken strödde blommor — och den strör
blommor än. Hans små löjligheter äro
desamma, som vidlåda en tenor eller förste
älskare, och förmå icke bortskymma den
obestridliga begåfningen. Äfven om hans
långa anställning i musernas tjänst på
senare år åstadkommit en del, som väl
mycket smakar trotjänare — formen
sväller gärna ut, och känslorna bli en smula
stereotypa — återstår ändå tillräckligt att
vara honom tacksam för. Och den
sällsynt vackra sång, som afslutar första delen
af hans valda dikter, Höstsol, skrifven
1898, har hela styrkan från hans alstrings
bästa tid och är på samma gång
karaktäristisk för den stämning af resignation,
som faller inom de senare åren. Hör
dessa strofer:
Lifvets Britmässoinmar, du är kort, men fager! —
I ett ögonblick du liksom samlar allt.
Vårens vilda längtan i din bleka dager
famnar, bytt i vemod, någon ljuf gestalt.
Äterglans af sommar, innan frosten faller,
lidelse, som ännu blossar upp i glöd,
tills den sista rosen under iskristaller
en novembermorgon ligger vissnad, död . . .
Denna Britmässommar har kanhända
redan inträdt för hans diktning, men äfven
den torde kunna ge åtskilligt ännu.
Daniel Fallströms poetiska ådra har flutit så
rik och källfrisk, att man ogärna vill tänka
sig den färdig att utsina med det nu
föreliggande samlingsverket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
