Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ur bokmarknaden - Af Julius Clausen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN. 135
När man hörde talas om Schücks plan att
skrifva världslitteraturens historia, kunde man
icke undgå att fråga sig: hur är detta
möjligt för en enda man? Sant är, att
det förut hade försökts af en Scherr, en
Karpeles, en Ahnfelt, en Stern, men man
visste också, att detta allt var
andrahands-arbete, som trots en viss lätthet att skrifva
och förmåga att systematisera icke
förmådde tillfredsställa krafven på ärlig,
vetenskaplig forskning. Och vidare visste man,
att just detta arbetssätt var Schück så
outsägligt främmande — att fälla mer eller
mindre ytliga omdömen om saker, som han
icke kände till af personlig erfarenhet utan
i fråga om hvilka han måste stödja sig på
andras uttalanden. Själf har han ju
uttryckt sin aversion mot detta i företalet
till sin tyvärr ofullbordade svenska
litteraturhistoria och just därmed försvarat sitt
afbrytande af densamma. Med ett så
nobelt och känsligt vetenskapligt samvete var
det en kolossal uppgift, ett litterärt
vågstycke, att inlåta sig på ingenting mindre
än en skildring af mänsklighetens
intellektuela lif från tidernas morgon och fram till
våra dagar.
Nu, då det ståtliga första bandet
föreligger afslutadt, förundrar man sig kanske
icke längre så mycket, om än ens
beundran förblir lika stark. Det kan
nämligen icke förnekas, att Schück har tagit sin
uppgift på ett mycket subjektivt sätt.
Världslitteraturhistoria innefattar i detta fall för
honom hvad som har satt varaktigt märke
i den andliga utvecklingens historia — och
detta kommer naturligtvis under
författarens afgörande. Omfånget reduceras ju
från denna synpunkt högst betydligt, fastän
det helt visst återstår tillräckligt ändå.
Redan den första satsen:
»Världslitteraturens historia börjar i landen kring
Medel-hafsbäckenet, men icke såsom konstens
historia i det gamla Egypten utan i
Hellas» kan säkert göras till föremål för
diskussion och är väl också tämligen
dispu-tabel. Och när man lägger ihop boken,
uppfylld af tacksamhet och glädje öfver de
många timmar man tillbragt i så snillrikt
sällskap, då vet man, att reduktionen icke
blott omfattar särskilda länder och folk
utan att skildringen håller sig till en enda
gren på litteraturens väldiga stam, den
skönlitterära. Här är det tydligen
återigen författarens litterära redbarhet som har
förmått honom till denna begränsning. Alla,
som ha någon insikt i dessa saker, veta
hurusom litteraturhistorikern känner
marken glida undan sina fötter, så fort han
råkar snudda vid ett litterärt fenomen, som
kräfver speciela vetenskapliga
förutsättningar (naturligtvis utom hans eget fack) för att
uppfattas och rättvist värdesättas. Förr var
det icke ovanligt, att den litteraturhistoriske
författaren vid slutet af en period lät äfven
tidehvarfvets vetenskapliga litteratur passera
en hastig revy och affärdade den
med-några flyktiga och föga upplysande ord.
Tu längre ned man hann i tiden, ju
svårare blef detta med vetenskapens stigande
specialisering. Och denna litterära
humbug respekterades heller icke i längden.
De särskilda vetenskapernas historia —
juridikens, medicinens och i synnerhet de
exakta vetenskapernas — måste skildras af
fackmän. Det finns dock en punkt, där
denna gräns enligt mitt förmenande icke
låter sig utstakas så skarpt, och det är
där det blir fråga om
historieskrifningen och den filosofiska forskningen. Den
mur, som skiljer dem från skönlitteraturen, är
mycket låg och lätt att komma öfver. Det är
dock bekant för alla och enhvar, i hur
hög grad till exempel Kants filosofi
påverkade tidens samtliga litteratur samt
hurusom historieskrifningen är ett slags konst
och således hvilar på estetiska
förutsättningar. Schück synes mig därför icke
handla rätt i att fullständigt eliminera
historien och filosofien tillsammans med de
öfriga vetenskaperna, särskildt icke i en
skildring af antiken, där prosan ju så godt
som uteslutande odlas af historiska och
filosofiska författare och där filosofiens vagga
står. Detta kan leda till sådana
besynnerligheter som att Platons namn knappast
är nämndt en enda gång och att de läsare,
som icke förut känna något till den
romerska litteraturen, kunna få en helt
och hållet falsk föreställning om denna,
när det t. ex. säges, att kejsartiden saknar
icke blott poesi utan äfven vetenskaplig
litteratur. Ar det verkligen försvarligt att
här icke lämna en framställning af
Tacitus’ ståtliga historiska verksamhet?
Författaren hade strängt taget icke rätt att ge
sitt verk annan titel än Skildringar ur
världslitteraturens historia
(skönlitteraturen). Då skulle ingen kunna tillvita
honom, att han lofvar mer än han håller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
