Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ur bokmarknaden - Af Bo Bergman - Af K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
B. H. B.
Mathilda Malling: Malin Skytte. Roman.
Stockholm, Albert Bonniers förlag.
Malin Skytte är den unga kvinnan,
som är född att eröfra och eröfras. Hon
är finlemmad och graciös, har gropar i
kinderna, en röd mun, ett par lifliga ögon
under ett burrigt hår och till detta ett
begär att behaga, en natur full af längtan
och ömhet — kort sagdt hvad skapelsens
herrar bruka ånge som normen för »das
Ewig-Weibliche». Den första af dessa,
som spelar in i hennes tillvaro, är mr
Heathcote. Han är flickidealet, en
lady-killer med bruna ögon och
världsborgarvyer, och han lyckas också sätta myror
i hufvudet på Malin. Men så försvinner
han lika mystiskt som han dykt upp och
blir ganska snart det bekanta »vackra
minnet». Fröken Skytte reser till Paris för
att utbilda sin artistiska begåfning, men
hinner icke bli världsberömd, innan hon
är förlofvad med den hygglige jägmästaren
och baronen Henrik Stjerne af Stjernarna
till Marieholm, hennes släkting och gamla
beundrare.
I bokens andra afdelning återfinna vi
henne som lycklig maka och moder till
fem barn. Hennes lefnadsväg skulle ligga
lika slät som åkrarna kring Marieholm —
om icke två personer vore. Den ena är
hennes kusin, den vackra och ståtliga
Mary Carter, Malins raka motsats. Hon
är en intelligent men stelnad natur, som
betraktar sin väninna som ett äktenskapets
offer, en personlighet på väg att gå under,
och som på allt sätt söker blåsa upp de
gamla konstnärsdrömmarna, hvilka aldrig
helt och hållet öfvergifvit Malin. Det
andra oroande elementet är doktor Elof
Hell-wer, Malins f. d. informator och en
gammal rival till Henrik Stjerne. Hans
kärlek har aldrig fatt ord, men alla veta, att
den finns kvar —• ett tonfall och en blick
från sidan säga det —, och så småningom
får detta en betydelse för Malin. Utan att
hennes förhållande till Stjerne lider det
minsta, kan hon icke undgå att känna
behag i denna atmosfär af tyst men
orubblig hyllning, som icke begär något eller
åtminstone icke visar det. Det är som den
återförde hennes ungdom med hela dess
behof att behaga och åtrås. Doktorn blir
visserligen förenad med Mary Carter, men
när han kallas till sjukbädden, där Malin
sväfvar mellan lif och död, faller masken,
och de bägge förtviflade männen, Stjerne
och Heler, bry sig icke om att dölja sina
känslor för hvarandra . . .
Det är i dessa romanens slutsidor
åtskilligt af effekt. Annars torde skildringen
af förhållandet mellan Malin och Elof
Hell-wer, en ömtålig lek med drömmar och
känslor, som för henne aldrig ens blir till
en half otrohet i tanken, höra till det
bästa i boken. Scenen vid den gamla
familjekistan, som får mottaga Malins alla
skisser och utkast som offer, när hon
inbillar sig, att hennes konst står i vägen för
makens kärlek och hemmets lycka, är också
både vackert och målande gjord. —■
Romanen i sm helhet har en rask, lättlöpande
stil, delvis i Jonas Lies manér, och håller
intresset vaket. Fru Malling har nu
hunnit fram till vår moderna tid –- från
Napoleon- och Rousseauskildringarna och
dylikt, som dock blir litteratur om litteratur
— och om hon icke ger oss något nytt,
är hon alltid en skicklig berättare och
bör vara säker om sin publik.
B. H. B.
Ungfinska toner. I svensk tolkning af Vilhelm
Lundström. Stockholm, Ferdinand Hey’l.
Jakob Tegengren, Dikter. Stockholm, Albert Bon
nier. (Helsingfors Centraltryckeri.)
Det är vinter i Finland. Kall svart
vinter, hvilkens snödigra moln hänga tungt
öfver hela landet, hvilkens tjocka grådis
står mörkt och ogenomträngligt tätt
utanför fönstren, hvilkens jämnmulna rymd
hvilar som en allt tyngre börda på bergens
skuldror, trycker ned högburna hjässor,
böjer raka ryggar och bryter raka stammar.
Kanske skola molnen ännu föda många
hårda och härjande isstormar, kanske skall
grådiset tätna än mer framför rutorna och
bergen sjunka på knä under den svarta
rymdens tyngd.
Men kanske skall det också snart ljusna
— kanske lider det redan mot eftervmtern,
mot islossning och tö. Det finns tecken
som tyda därpå; det ligger något ungt i
luften, som kommer susande hit till oss
på andra sidan vattnet: vi se fler och fler
eldar tändas i mörkret — påskeldar, dem
ungdomen tänder för att skrämma bort
häxorna och lysa vägen för vårfåglarna •—,
och vi höra fler och fler röster ur
stillheten, med ung men manlig klang, ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
