Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Kin-Choy. Af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIA JOUVIN.
144
Och Yven-Ho’s leende återspeglas
troget i den lilla kinesiskans skrattande,
svarta ögon.
Men plötsligt stelnar leendet kring
Titti-Li’s läppar, blixtsnabbt böjer hon
sig och tar upp opiepipan, men låter
den åter lika blixtsnabbt falla mot
golfvet, där den med en skräll
söndersmulas. Hon har blott alltför väl
igenkänt den, hennes ögon ha blott alltför
ofta hvilat på den, då hon andlös väntat
på att dess herre skulle insomna och
lämna henne vägen fri, för att hon ej
nu skulle känna igen den. Men det är
ej blott pipan som förskräckt henne.
Med dödlig blekhet öfver sitt
bernstens-färgade anlete har hon på sin hand
upptäckt tvenne blodfläckar, och, stödjande
sig mot den uppslagna dörren, -visar hon
med en fasans åtbörd Yven-Ho dessa
fläckar och den mörka rännil, som sakta
glidit tvärs öfver rummets lergolf.
Yven-Ho’s gula kind har blifvit
askgrå, han står som förlamad, men då
namnet Kin-Choy i en hes hviskning
tränger till hans öra från Titti-Li’s torra
läppar, påminner han sig som
blixtslagen den öppna dörren, genom hvilken
sorlet af sena gäster, som ännu befinna
sig i värdshussalen, tränger. Som
stungen af en orm, är han med ett ljudlöst
språng bredvid Titti-Li och rycker undan
henne från dörren, som han stänger och
reglar, och med sin hand hårdt pressande
hennes arm hviskar han, pekande på den
på madrassen liggande mannen:
— Vi måste bort härifrån, nu,
ögonblickligen.
Titti-Li vill dra undan den nyss
förskjutna regeln, men Yven-Ho håller henne
med ett ryck tillbaka.
— Inte den vägen, hviskar han
andlös, — vid den nye gudens sår, som du
tillber — inte den vägen — den vanliga.
Titti-Li skakade häftigt på hufvudet,
lade sin ofläckade hand öfver ögonen
och pekade afvärjande på det mörka
band, som delade rummet i tvenne delar
och tycktes afstänga balkongdörren, dock,
innan hon hann hindra det, hade
Yven-Ho fattat henne om lifvet och med ett
panterliknande språng hoppat med sin
lätta börda öfver den mörka rännilen
och öppnat balkongdörren.
Regnet slog in, och luftdraget släckte
lyktan.
— Fort, fort, blomman min, bort
härifrån, du först — sedan jag, vi kunna
inte följas. Thu-Yu skall föra dig till
Yung-Ping — jag kommer efter, men jag
måste skaffa undan honom först — man
får inte träffa på honom här — det
blefve min död.
De lyssna båda andlösa ut mot
gården och det fallande regnet, och då intet
höres, utom grodornas kväkande från
brunnsdammen, ilar Titti-Li utför
balkongens lilla trätrappa, öfver gården och
genom den smala, öfverbyggda porten, där
en hornlykta står mot väggen i tvärdraget.
Utkommen på vägen stannar hon en
stund och lyssnar med bultande hjärta,
spejande omkring med vidöppna ögon
och börjar sedan besinningslöst springa
vägen framåt, med det grofva regnet
piskande mot ansikte och bröst. Framåt
— framåt — bort från alltsamman, bara
bort från det förskräckliga. Dammet på
vägen har under det våldsamma
regnandet förvandlats till en enda dypöl, hvars
svarta gyttja stänker rundt hennes
klappande sandaler och smutsar sidenet och
de guldstickade fasanerna i hennes
ame-tistfärgade, snäfva röck. Men hon
märker det ej, ilar blott vidare.
På få minuter har hon uppnått
hemmets hvita hus.
Där inne var öfverallt mörkt, men i
den lilla lerhyddan bredvid
mulåsnestallet, där Thu-Yu bor, lyser ännu ljus
genom hornrutan; den gamle Thu-Yu, som
är henne tillgifven sedan hon en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
