Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Om asketismen inom den helleniska världsåskådningen. Af Anna M. Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNA M. ROOS.
I 60
klibbad vid kroppen och tvingad att
betrakta tingen genom denna såsom
genom ett fängelse, söker filosofien
befria henne. — Den sanne filosofens själ
afhåller sig, så vidt han förmår, från
njutningar och lustar och smärta och
fruktan. — Hvarje njutning och smärta
har så att säga en nagel, hvarmed hon
fastnaglar och fastnitar själen vid
kroppen och gör henne kroppslig eller
sinnlig. — Själfva hennes (själens) inträde i
mänsklig kropp var för henne, liksom
en sjukdom, början till undergång. —
De, som hafva genom filosofien
fullkomligt renat sig, lefva för framtiden (efter
döden) alldeles utan kroppar. — Af dessa
orsaker bör den man vara vid godt mod
med afseende på sin själ, som under sitt
lif har sagt farväl åt de sinnliga
njutningarna och kroppens tjänst i den tron,
att de äro något för honom främmande
och snarare göra honom ondt än godt».
I »Gästabudet», sedan filosofen talat om
huru man skall lära sig älska det
sedligt sköna för att inse, att »den
kroppsliga skönheten är af ringa värde», säger
han: »Hvad menar du om det blefve
någon förunnadt att skåda det sköna i
och för sig, rent, obemängdt och
oförfalskadt, icke besudladt af mänskligt kött
och mänskliga färger?»
Aristoteles säger uttryckligen, att
Platon ansåg materien vara orsak till allt
ondt. Och så stark ansåg Platon det
ondas makt vara, att han menade det
aldrig skulle kunna förgås utan evigt stå
som en motsats till det goda. Han lärde
i konsekvens därmed, att det fanns ett
evigt helvete för de obotfärdiga syndarna
—■ något som det kan vara lämpligt att
påminna dem om, som skrifva på
kristendomens skuldregister uppfinningen af en
lära om eviga straff.
Xenokrates, en af Platons efterträdare
i ledningen af Akademien, förbjöd
köttätande, yrkade ifrigt på renhet ej blott
i handling utan äfven i hjärtats
önskningar och satte såsom människans
lifsuppgift att »låta det gudomliga i sin
natur öfvervinna det titaniska».
Aristoteles säger, att mannen förhåller
sig till kvinnan som form till materia,
som kraft till stoff, som själ till kropp,
och att, då formen är bättre än stoffet,
själen förmer än kroppen, så är det bäst
att det manliga och det kvinnliga
släktet äro så mycket som möjligt skilda
från hvarandra — således samma åsikt
som hyllades af essenerna*. Han yttrar
äfven, att det är mindre nesligt att ej
kunna behärska sin vrede än att ej kunna
kufva de sinnliga begären.
Detsamma säger Theophrastus: »Det
* Det som i hög grad måste understödja de
helleniska vishetsälskarnas kraf på
afhållsam-het från förbindelser med kvinnor var den
hos grekerna allmänna uppfattningen af
kvinnan såsom icke blott intellektuelt underlägsen
mannen utan äfven — något som långt mera
framhölls — stående vida under honom i dygd,
i renhet, i värme, i hängifvenhet för höga mål.
Aristoteles kallar kvinnokönet det kallare könet
och förklarar, att hos kvinnan kan ingen
verklig dygd tänkas; och häri öfverensstämma med
honom så godt som alla de grekiska filosofer,
som yttrat sig om kvinnan. Häraf den åsikten,
att det var ej blott förvekligande utan rentaf
försämrande för männen att vara tillsammans
med kvinnor. Det kan tyckas som om Platon
hade en annan uppfattning af kvinnan, när han
i »Staten» förordar, att kvinnorna skola få
en alldeles likadan uppfostran och
undervisning som männen. Men att man ej häraf får
sluta sig till någon högre tanke om
kvinnokönet, det framgår tydligt nog ur ett ställe i
»Timaios», där filosofen uttalar som sin mening,
att de män, hvilka i en inkarnation uppfört sig
orättrådigt och brottsligt, i ett följande lif blifva
kvinnor. Hvad som kommer Platon att förorda
en manlig uppfostran åt kvinnorna är — såsom
af sammanhanget tydligt framgår — den
meningen att, eftersom kvinnorna äro en sorts
ofullkomliga, på allt sätt lägre stående män,
så är det bästa man kan göra med dem att
genom en med männen likartad uppfostran
försöka få dem så pass lika männen som möjligt är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
