Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Oktobernatten. Af Alfred de Musset. Öfversättning af Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
ALFRED DE MUSSET.
att för din skull tårar kvällde
ur mitt öga likt en flod!
Detta källsprång aldrig tryter,
aldrig blir dess flöde torrt,
ty ifrån ett sår det flyter,
hvilket aldrig läkes bort.
Men i denna bittra bölja
vill jag två mig dag och natt,
tills det lyckas mig att skölja
bort det märke du har satt!
sånggudinnan.
Poet, nu är det nog. Om än hon dig
förskjutit
så snart, att blott en dag hon varit dig
beskärd,
du likväl ej har rätt att skymfa hvad du
njutit;
din kärlek helighåll, vill du bli kärlek
värd.
Det kanske öfvergår de dödligas förmåga
att öfverse med ondt, som drabbar
oför-skyldt;
men du kan spara dig det mörka hatets
plåga!
Låt glömskan rensa bort det bittra som
dig fyllt.
Liksom de dödas sömn i grafven ingen
väcker,
må våra känslors lik vi unna griftefrid.
Det finns ett damm, som ock vår själs
reliker täcker,
dem får i helgerån vår hand ej komma
vid.
Och hvarför ser du blott i dina sorgers
saga
en kärlek som förrådts, en mara som du
drömt?
Tror du. att utan skäl försynen öfvar aga
och att i blindo Gud har dig till marter
dömt?
Du kvider som ett barn inför lians hand,
som risar,
och vet ej, att dess slag dig adlade till
man.
En skola lifvet är, där smärtan
undervisar,
och man blir fullärd först när man dess
läxa kan.
Det är en järnhård lag men med
gudomlig mening",
så gammal som vår jord, som sol och
dag och natt,
att utom lidandet ej gifves någon rening
ocli ingen slipper från att gälda denna
skatt.
Den skörden mognar ej, som ej af dagg
begjutits,
den man, som aldrig grät, har lifvet
lämnat tom;
symbol af glädjen är en planta, som har
brutits
och skimrar än af regn men som är höljd
med blom.
Har du ej sagt mig, att ditt onda var
fördrifvet?
Du är ju ling och möts af hyllning
öfverallt,
och dessa njutningar, som sötma ge åt
lifvet,
hvad vore de, om ej du smakat sorgens
salt?
När du en aftonstund i ro dig
vederkvicker
vid glaset med en vän i glam och glädtig
lust,
jag undrar 0111 ej då det vinet, som du
dricker,
får en förhöjd bouquet af kvalets beska
must?
Och höll du grönskan kär och
blommorna och våren,
Petrarcas kärleksrim och fågelsång i skyn
och Michel Angelo och Shakespeare, om
ej spåren
af lorna lidanden gett skärpa åt din syn?
Hvad sade dig den frid, som höljer
himlens slätter,
och mörkrets tysta ro och vågens blida
sång,
om ej en trånad väckts i feberkvalda
nätter
att i en evig sömn få hvila ut en gång?
Och har du icke nu en annan vid din
sida ?
När hennes händer ömt du trycker till
godnatt,
har icke då den kamp din ungdom fick
att strida
ett ovärderligt pris på hennes smekning
satt?
Och går du ej som förr om aftonen med
henne
inunder gröna hvalf på stig af silfrad
sand?
Och vinkar ej som då i skogens djup er
tvenne
en fjärran månhvit asp liksom med
andehand?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
