Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Något om Anton Mor och gamla porträtt. Af Georg Göthe. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
GEORG GÖTHE.
dessa renässanskonstnärer i blodet. Så
var fallet med Anton Mor, men äfven med
många andra af hans kamrater och landsmän.
Det hör till de intressantaste upptäckterna
inom den modernaste konstkritiken detta att
ha uppvisat, att många af de förträffligaste
porträtten från denna tid, hvilka hittills
varit anonyma eller tillskrifvas
världsberömda namn, t. ex. Holbein, äro arbeten
af några af dessa numera föga bekanta
och illa anskrifna manierister, exempelvis
Frans Floris och Martin van Heemskerk.
Äfven flere af Anton Mors
porträttmålningar ha förr i tiden tillskrifvits Holbein.
Och denna respekt för naturen, denna
sanningskärlek, denna verklighetstrohet, den
behöllo de gamla porträttörerna, äfven när
de ställdes inför så delikata uppgifter som
de att återge de ofta nog osköna dragen
af samhällets mäktigaste potentater — och
hvad som är än märkligare: de fingo göra
det, de tillätos att i form och färg säga
dessa jordens väldiga sanningen på ett
oför-blommeradt sätt, som näppeligen gått an
i ord. Man kan, med senare porträttörers
idealiserings- eller försköningsmanér i
minnet, ej låta bli mången gång att förvåna
sig öfver den obevekliga naturtrohet som
den äldre tidens potentater tyckte om eller
tolererade hos sina porträttörer, till
exempel ännu den spanske Filip IV hos sin
hofporträttör Velasquez. Eller för att
nämna ett par stora exempel från Anton
Mors eget sekel: då Tizian porträtterade
Karl V eller påfven Paul III, eller Rafael
den vindögde kardinal Inghirami, så gjorde
de visserligen porträtt i stor stil,
»idealister» som de voro, men de smickrade
ingalunda sina modeller. Och än mindre
gjorde Anton Mor det, då han målade
Filip II, den engelska Maria, Granvella
eller Alba. Men just därföre att han icke
arrangerade om dem efter en
konventionell tidstyp eller förskönade dem efter ett
efemärt och artificielt skönhetsideal, utan
visade oss tidens människor sådana de
voro i det verkliga lifvet, träda dessa oss
så bekant till möte.
Ännu en sak. Porträttörerna kunna
skildra sina modeller i så olika situationer,
eller, allmännare taget, de kunna antingen
framställa dem i en tillfällig, öfvergående,
ögonblicklig situation eller så att säga i
ingen situation alls. Gå omkring i ett
större porträttgalleri och se, hur orörliga,
hur orubbligt allvarsamma de äldre
porträttmålningarnas människor se ut: inga
lifliga gester, knappt någon gest alls, intet
rörligt minspel, ingen liflig affekt; kroppen
är i hvila och anletet återspeglar den
sammanslutna, i sig samlade personligheten i
dess stora, bestående grunddrag. Det
momentana är ännu icke upptaget i
porträttmålningen; knappast ännu, åtminstone helt
försiktigt, hos 1500-talets venetianare. På
1600-talet åter blir det vanligt •— man
minnes Frans Hals’ skrattande
porträttfigurer och etsaren Rembrandts många
själfporträtt, i hvilka han framför spegeln
studerade allehanda underliga miner och
grimaser. Och under 17 oo-talet bli de
dramatiskt rörliga, de agerande,
genrear-tade porträtten ännu vanligare, särskildt
inom den franska skolan, t. ex. hos en
Largillière, Fragonard, De Troy, Tocqué
— jag väljer några namn på en slump.
Vill man i vår egen målarskola och från
vår egen tid ställa upp några motstycken
ur de olika slagen, kan man ju tänka på
grefve G. von Rosens porträtt af sin far
och Zorns fotografiskt* momentana
porträtt af H. Wieselgren.
Utan tvifvel var införandet af detta
rörligare lif i porträttet en vinning för
porträttkonsten, en utvidgning af dess
område. Men frågar jag mig i hvilketdera
porträttslaget jag får den helaste bilden af
människan, personligheten, tager det
säkraste greppet i personlighetens fasta
struktur, i hvilketdera jag har lättast att känna
igen henne sådan hon i grunden är och
brukar vara, då måste jag ge företrädet åt
den porträtteringsart, som har de äldsta
anorna.
Dit hör, som man lätt ser, Anton Mor,
och det i strängaste grad. Äfven den, för
öfrigt helt lätta, bekanta gest, som
undantagsvis hans »Juvelerare» gör med vänstra
handen, är af en figuren så litet
genomgripande beskaffenhet, att den icke förmår
rubba en enda linje i gestaltens hållning
eller röra en enda muskel i hans ansikte.
Såsom läsaren finner af allt det ofvan
sagda, framgår det såsom resultat af vår
undersökning, att vi känna igen oss i gamla
porträtt, tycka oss vara bekanta med per-
* Jag tänker därvid naturligtvis icke på den
måleriska tekniken utan blott på det
situations-mässiga i skildringen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
