Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Något om Hans Thoma och hans konst. Af Sigrid Platen. Med 15 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
SIGRID PLATEN.
det har han visat mer än en gång. Vid
den lysande afskedsfest staden
Frankfurt am Main föranstaltade till hans ära
hösten 1899, med anledning af hans
af-flyttning till Karlsruhe, höll han sålunda
ett tal, som är i lika hög grad belysande
för människan som för konstnären Hans
Thoma. Om den konst, åt hvilken han
från ungdomen vigt sig, yttrar han sig
däri bland annat på följande sätt:
— — -— »Hvarför har konsten så stor
betydelse, och hvarför bryr man sig så
mycket därom? Ar den icke blott att likna
vid en glad andlig lek, hvilken konstnären
utför mest för att tillfredsställa sig själf?
Därigenom har han ju i förväg sin
belöning, och han skulle helt enkelt vara
världen tacksam, därför att hon icke stör
honom i hans barnsligt egoistiska
sysselsättning och icke med våld rycker honom från
hans målarpassion till andra plikter. Men
människorna ge likväl akt på hans
förehafvande. De le kanske öfver att han
på detta sätt förspiller sin tid och
ingenting frambringar, som de kunna ha nytta
af, ja, de förarga sig måhända öfver att
han icke vill låta spänna sig under oket
och att han sålunda vill hafva det bättre
an många andra. Men de se likväl på
— och sådana, hos hvilka det lekfulla
sinnet icke är helt och hållet förkväfdt, finna,
att hvad konstnären skapar är ganska
vackert. — — I det de sålunda kalla det
■skönt, betyga de, att de hysa intresse för
hans arbete. De finna kanske till slut, att
det som tycktes dem meningslöst likväl
har någon mening — att mycket, som
tycktes ett sken, likväl häntydde på en
sanning. Konstnärens lek, så nära besläktad
med drömlifvet, synes med ens öppna en
inblick i de hemlighetsfulla djup, där vår
tillvaro har sina rötter. Vi ana framför
konstverken, att ett djupt allvar döljer sig
bakom den glada barnaleken, att det, som
tycktes nyckfullt, framgår ur en
följdriktig nödvändighet, och vi känna denna
nödvändiga följd som en harmoni — ett
helhetsintryck, som är säreget för all äkta
konst. Vi börja tro, att den skall kunna
uppenbara något af det, som är oss alla
gemensamt, något af vår tillvaros dunkla
djup. Vi skola visserligen endast nå fram
till en aning, men denna aning böra vi
icke förakta, ty den är en älsklig
förelöpare till tron, som ju äfvenledes har sitt
ursprung i vårt känslolifs gemensamhet.
Sprungen ur denna känslolifvets
gemensamhet, upphöjd öfver alla de egoistiska
sträfvanden, hvilka lifvet, dagen
nödvändigt föra med sig och hvilka söndra och
framkalla kamp, andas konsten en härlig
frid och harmoni. Vi kunna genom
konsten lyftas upp i en region, som är höjd
öfver all kärlek och allt hat. En fläkt
af försoning ledsagar den, och hvad viljan
häftigt åtrår och tillkämpar sig i lifvet,
det tiger inför den, inför det stilla
beskådandet af och lyssnandet till konsten. Vi
blifva sådana, som vi tänka oss gudarna
— hvilan kommer, som förjagar all det
klappande hjärtats oro — det stora lugnet
kommer. — Ja, om konsten kunde så visa
sig i all sin upphöjdhet, då vore friden
på jorden återställd, men den är ju blott
mänsklig, svaghet låder vid den —
felteckningar och sådant mera! -— Men äfven
med denna lilla frånräkning kunna vi vara
nöjda med konsten, som för oss till renare
höjder eller fridfullare dalar ■— och därför
hälsa vi den gärna, hvarhelst den för oss
uppenbarar något af sitt majestät . . .
Vi fröjda oss äfven, om vi i konsten
finna spår af vårt egnaste–-— och
den kan lika väl som språket vara ett
gemensamhetsband, om icke för tanken, så
för känslan.» — — —
* *
Då jag med dessa ord i minnet sökte
mig fram till den berömde konstnärens
bostad genom de perspektiviskt löpande
gatorna i den stad, där han en gång
tagit sina första steg på konstens bana,
slog det mig, hvilken underlig kretsgång
lifvet stundom tager. Från just samma
stad går ju den unge Thoma okänd
och misskänd ut i världen utan andra
vapen än sin orubbliga tro på sin egen
konstnärsbegåfning. Och sedan han
därute långt omsider vunnit ryktbarhetens
lager, kallas han åter dit för att i sin
tur blifva en ledare för de unga.
Radierna i detta lifs cirkel äro många, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
