Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den helige kammakaren. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HELIGE K AMMAKAREN.
Af OSCAR LEVERTIN.
MARIOTTO, den gamle
hopkrupne fältskären, stannade midt
i gatan och betraktade blodet,
som rann längs de tillbommade
källargluggarna på ett högt, tillslutet hus.
»Äter igen blod», sade han och såg med
kännarmin på den röda strimman, »en
ung mans blod, icke öfver trettio».
Det var en juniskymning. Mörkret
föll med sommarnattens värme mellan de
svarta husraderna i det backiga Siena.
Den bleka S:ta Catharina, målad på
härberget i grändkröken, syntes redan
endast svagt. Hennes svarta pupiller
tycktes på väg att krypa in i hufvudet
under de sömnslutna ögonlocken, men
blicken hängde ännu i det sista lystet
kvar vid blodet nere på gatan, medan
den späda jungfrugestalten i dunklet
försvann i väggens guldbotten. Så började
aftonklockorna ringa, San Stefanos, San
Agostinos och den lilla gälla och otåliga
i San Anzano. Lyckta stodo alla dörrar,
icke ett barn lekte på en tröskel. En
ensam eldfluga, förirrad från fältet, lyste
i gatan som en grön sten ur en gången
kvinnas ring. Men klockorna ringde
alltjämt, manande fram sommarkvällens
stjärnor. Snart glimmade de alla med sina
silfveruddar högt öfver tornen rundt
Sienas stadsmurar, öfver klockklangen
och öfver den djupa svarta gränden, där
Mariotto stod och såg mot blodstrimman,
såsom mot en ränga af en trampad fana.
Det hade varit en jämmerns dag för
Siena. Florentinarna hade i grund slagit
deras här vid Colle i Elsadalen, tack vare
Giambertaldo, hvilken med sina franska
ryttare sprängt som en Jehu öfver
Arno-bryggan. De hvita hyndorna, hvilka nu i
nio års tid alla månnätter irrat och tjutit
efter hämnd bland starrgräset längs Arbia,
där Siena slitit hjärtat ur Florens’ bröst ocli
låtit dess söners lik i hundratal multna
i flodgyttjan, nu hade de fått sitt
lyst-mäte. Nu kunde de slicka sig stinna
på blod, de utsvultna med sina hvita
tungor.
Krossad var Sienas här,
standarvag-nen tagen, ledaren, Sienas styresman själf,
Provenzano Salvani, dräpt. Dämonen,
som han natten före drabbningen
frambesvurit och sport, hade med ormens
svek svarat: Ditt hufvud, o Provenzano,
skall i detta slag komma öfver alla andras.
Och öfver alla andras hade det kommit,
fäst på Carolino Tolomeis spjutspets. De
lossnande tänderna i käken klapprade
mot hvarandra, som på en som har frossa,
när hufvudet svängde högt öfver de
nattmörkret blänkande hjälmarna, medan
blodet sipprade mellan de bleka läppar,
som befallt Si-nas män och kysst Sienas
kvinnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
