Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den helige kammakaren. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HELIGE K AMMAKAREN.
285
Framkommen till själfva stadsporten
stannade han ofrivilligt. Däruppe öfver
porthvalfvet var jungfru Maria målad med
pysen tryckt till bröstet och alla Sienas
kyrkor vid sin blå kjortelfåll. Bilden
syntes icke i mörkret, men Mariotto
började banna den, som man bannar en
dotter, hvilken lönat alla ens omsorger med
otack. »Maria», sade han, »hur kunde
du göra så? Hur kunde du låta din egen
stad varda trampad i stoftet och stympad!
Blef icke ditt kapell omförgylldt i våras
med kostbart guld från Hispania, blått
från andra sidan hafvet och purpur från
Levanten? Vaxljus får du ju så många
du kan önska och silfverstakar och kronor.
Maria, hvarför vredgas du på oss? Är
det någon som förgått sig mot dig, så
utpeka honom, att vi må näpsa honom.
Maria, att du kunde nännas detta!»
Men medan Mariotto mumlade så för
sig själf, kände han sig dubbelt öfvergifven
och olycklig, där han gick längs den öde,
mörka gatan. Alla hus lågo dystert
stängda, som rufvande öfver olyckan, och
de gulbleka ljusstrimmor, som här och
där sipprade mellan sprickorna på
fönsterluckorna, läto hans inbillning blott se
i förtviflan stelnade kvinnoansikten och
knutna händer, lyfta i löften om hämnd.
Mariotto ångrade hela sin vandring och
funderade på att vända om. Men nu
drogo honom glansen af ett eldsken och
sorlet af en röst oemotståndligt, i den
blinda längtan, som ute i mörkret växt
upp inom honom, till en medmänniska,
ett handslag, en stämma.
I jordvåningen af ett hus i
gat-svängen var en ensam liten verkstad
öppen. Ett par halft förglödda
pinie-kottar i eldstaden af tegel under den i en
järnklyka hängande vattenpannan kastade
med nyckfulla mellanrum af förmörkelse
ett bjärt flamsken öfver en man, som
med korslagda ben satt på stengolfvet och
polerade en hornkam med en pimpsten.
»Den förryckte Piero, —
kammaka-ren», hviskade Mariotto förskräckt för sig
själf. Ängslad tryckte han sig in mot
husväggen för att ej blifva sedd och blickade
skyggt ner i verkstaden. Kammakaren
satt där, endast klädd i en liten mössa
af hvitt kaninskinn samt en skjorta af
ofärgadt ullgarn. En utmärglad kropp
med röda märken och ärr liksom efter
brännsår bland den täta, svarta hårväxten
lyste i sprundet på hans skjorta. De
skafda, sargade benen stucko nakna fram
vid elden. Han hade ett litet ruskande
dödskallehufvud med ett par små
blod-sprängda ögon och en lång, mycket röd
mun i ett glest gulblekt skägg.
Mannen talade för sig själf, medan
eldskenet gick och kom öfver hans
utstående kindknotor och stenen gnisslade mot
hornet.
»Hvar hälst sköldpaddan är, går den
mot hafvet, så når också Guds straff
alltid de orättfärdige. I Florens var jag,
det öfvermodiga med palatserna, och dess
guldväxlare jagade mig, Guds fattige,
med sparkar och hundkoppel ut genom
sina portar, då jag bjöd ut mina
kammar, men de små mäklarna köpte och
betalade med falska mynt och begabbade
mig, då jag klagade. O, I florentinska
högfärdsnarrar och falskmyntare, er
stolthet skall spricka som oxblåsan och ert
hån slockna som oljeveken i storm. Så
spådde jag, och de vältrade mig på
gatorna i spillningen efter sina mulåsnor.
Men vid Arbia kom straffet, och än är
floden röd af Florens’ blod.
I Pisa var jag, ädelstensstaden, och
handlade af månglarna vid hamnen, men
de gåfvo mig oäkta vara, som jag måste
kasta i Arnö. O, I pisanska försnillare
med edra falska mått och vikter, I
pisanska vargar, Herren Zebaoth skall tukta
er med järnris. Så spådde jag, och de
spottade mig i ansiktet och förjagade
mig med sten. Men se, vid Tagliacozzo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
