Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den helige kammakaren. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28;
bröstet. Sakta strök hon handen öfver
huden. Den brände och ömmade efter
de oräkneliga nålstygnen från andras
lycka. Med stela, öppna ögon låg hon
och väfde i tankarna ofärd åt andra,
intill dess solen gick upp och med sitt
röda sken, som med en blodad klinga,
skar sönder hennes onda önskenät. Nu
vaknade alla klara ögon och alla lugnt
klappande hjärtan. Ah, Sapia täckte sitt
ansikte med sitt tjocka hår och kröp ihop
under fällen som ett vanmäktigt djur i
lyan.
Sådan var Sapia, när Ghinibaldo
Sa-racini förälskade sig i henne och äktade
henne. Bland alla Sienas slösare var han
den yraste, en af grundarna af de tolf
spenderbrödernas bordsring, som i två
hela år bländat hemorten med sitt
öfverdåd, kastande med silfverpengarna
som med nötskal, ridande på hästar med
guldmunderingar, prydande sina
älskarinnors hufvor med pärlor kostbara som
präster-Jans eller konungens af Babylon,
slungande guldfaten från banketterna ut
genom fönstren till Sienas tiggare. De
andra elfva bröderna i kretsen blefvo
också utfattiga på leken och måste
sedermera under allmänt hån slita för lifvet.
Ensamt Ghinibaldo, hvilkens fader
förvaltade kurians inkomster, kunde alltjämt
vara samme slösare, genom hvilkens
fingrar penningfloden aldrig slutade att
rinna och som, hvart han kom, lämnade
efter sig en strimma af guld. Väl var
också det, ty att gifva var Ghinibaldos
lif. Allenast öfverflödets stolta
medvetande om att måttlöst kunna skänka bort
ägodelar och lifskraft förlänade honom
känslan af att vara ung och stark. Att
gifva afslag på en enda önskan plågade
och förödmjukade honom, och ett ansikte,
som otillfredställdt vände sig bort från
hans, lät honom känna sig som en lytt
och afsatt gud. Likt bekännelsen om en
skatn kom ett nej öfver hans mun. Hvarje
återhåll pinade honom såsom ett grått
hårstrå eller en rynka i pannan, och när
lyckliggörarruset i besvikna stunder
dunstade likt en imma från hans själ, såg
han en ring af svart tomhet vidga sig
och växa, och i den, såsom i ett kärrs
nattliga vatten, varsnade han sin egen
blick utan glans och sina kinder
hål-kade af döden. Saligt var endast
öfver-måttet: att skänka i af sitt vin öfver
kristallens bräddar, att gifva sig hän dag
och natt till rus och äfventyr, att ständigt
vara ett svärd draget till handling, äfven
när andra klingor sofvo i skidorna. Hur
hatade icke Ghinibaldo sömnen och dess
tunga lifsdvala! Hvad var den annat än
gnideri, svagas och fattigas sparsamhet
med sig själf? Långt före soluppgången,
medan stjärnorna som förbrunna festljus
långsamt slocknade i det blå, brukade
han med dikt och sång hälsa
morgonrodnaden. Ghinibaldo diktade alltid, när
han var ensam och utan annat företag.
Annars skulle han tyckt sig vara tidens
träl, usel och vanmäktig. Men att dikta
var ju också att känna sig såsom
härskare ’ öfver tillvaron, att känna sig rik,
medan man delade med af sitt
öfverflöd. Då hälsade Ghinibaldo med
provensalska vers gryningen, den nya
dagen, hvilkens gulröda solfana
fladdrande steg öfver tinnkransen på Sienas
stadsmur. Rosdoft från trädgårdarna,
gräslukt från betesställena kring staden
stego i den svala morgonluften. Blåsten
for genom hans yfviga hår. Hans ögon
tindrade af lycka, och hans sång klang
i ett enda jubelhån mot dåsiga älskare,
gäckade äkta män och slumrande
stridskamrater.
Som Ghinibaldo var, fanns det ingen
man eller kvinna hvilken icke lyste upp,
när han nalkades, knappast någon som
icke han utan möda gjorde till vän,
älskarinna eller skyddsling. Med klar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
