Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den helige kammakaren. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HELIGE K AMMAKAREN.
i dimman på andra sidan en blå flod,
och utan ett ord afled Ghinibaldo
Sara-cini, Sienas slösare.
Nu satt Sapia åter ensam i sitt
barnlösa hus. Tomheten, i hvilken hon alltid
haft sin varelse, omhvärfde henne nu från
alla håll och bredde sig allt dunklare
öfver hennes vägar. När det började
kvällas, kunde hon rent af känna det
som hon blef ett med den fallande
skymningen. Mången gång under
half-vakna nätter strök hon händerna öfver
ansiktet för att förvissa sig om, att
det var Sapia som låg i bädden och
icke Sapia som stirrade ur mörkret eller
suckade i blåsten. Ofta nämde hon nu
i allt hårdare saknad Ghinibaldos namn,
men tanken på att hon själf förstört hans
lif sköt hon ifrån sig med bitter ödestro.
Allt var förutbestämdt, och hvem kunde
blifva en annan än den man var?
Ghinibaldo hade älskat glädjens styfbarn, den
under afundsamhetens vinterstjärna födda
Sapia Bigozzi, och hon hade varit Sapia
Bigozzi — hvad kunde mer sägas därom?
Hans död blef för henne blott en
orättvisa till, ännu en eggelse att afundas de
andra, hvilkas hus lyste af skratt och
sång, i hvilka det firades bröllop och dop
och lifvets kärfve stod tung af fyllda ax
och icke som hos henne af bara torr halm.
Midt emot Saracinis palats låg
Ghinibaldo begrafven i San Anzanos kyrka.
San Anzano, Sienas ridderliga
skyddshelgon, stod själf snidad framför likstenen,
smärt och hög, som den förnäme
romar-yngling hvilken han var, med gyllene hjälm
och sköld. In i den lilla skumma kyrkan
gick Sapia ofta. Under de källaraktiga
korhvalfven vigde hon som dödsoffer åt
den bortgångne familj på familj, allt efter
som de stego i välmåga och anseende. I
långa bevärjelser nämde hon deras namn
med Provenzano Salvani, Sienas herre,
först, och dessa dödsrop på ännu lefvande
genljödo doft genom de skumma hvalfven.
291
»Efter dig, Ghinibaldo, skola de
komma, allesammans.» Hon upprepade
åter deras namn och hviskade sist, just
som hon skulle gå: »Och sedan jag själf,
sedan jag själf.»
Tiden gick. Men Siena bara
blommade, trots alla Sapias förbannelser.
Segerrik vände hären från hvarje fältslag,
och biåsarna läto instrumenten skrälla
öfvermodigt långt från fjärran.
Proven-zanos sol strålade som aldrig någon
annan mans i Siena. Rikedomen lyste
med guldfat och gyllene kannor ur
palatsfönstren, och fattigman själf kunde sätta
höns på spett. Slutet och mörkt låg
ett ensamt hus, förbi hvilket människorna
gingo med bråda steg eller utmanande
axelryckningar. Sapia tyckte sig ända
upp i sitt torn höra deras hån, och när
hon ur sitt mörker såg grannarnas facklor
blänka ur öppna portar, var det som
grollet ville spränga hennes bröst.
»Blifva de icke slagna nu, måste jag
dö», hviskade hon för sig själf, när hären
så åter en sommardag drog ut mot
flo-rentinarna och hon såg Provenzano redan
med segrarens min föra skaran i fält. »Då
måste jag dö.» Hon vred händerna där
hon stod,’ och ändock var den ångesten
den djupaste inom henne, ångesten att
hon skulle gå bort, innan hämden kom.
Så grydde morgonen efter nederlaget
vid Colle. Tessa, Sapias kammartärna,
sprang i dagningen in i hennes
sängkammare och ropade i örat på den sofvande
hvad som händt. — Sapia reste sig i
sängen hög och rak, med vidöppna, ännu
drömfyllda ögon. Utan en hvit strimma
flöt det svarta håret mot linnet, och hennes
lilla afmagrade hökhufvud lystrade efter
byte.
»Säg om, hvad du sade», befallde
hon och fattade med handen hårdt i
sängkanten.
Flickan upprepade berättelsen om
olyckan och Provenzanos död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
