Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ur bokmarknaden - Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.304
B. H. B.
saker, men det är icke bara pratsamma
människor som trötta; man kan få nog
äfven af pratsamma djur. Och på
Storgården kunna alla djur tala som i
paradiset. Skogens, luftens, ja till och med
sjöns invånare, som annars bruka ha namn
om sig att höra till de mera fåmälda,
berätta sina öden och äfventyr eller säga
elakheter om människan, den store
fridstöraren och den stora gåtan. Det är en
sällsam värld. Man älskar, slåss och tar
död på hvarandra med samma friska
humör; allt går som en dans, och det
förefaller lika trefligt att bli uppäten som
att ata.
Midt i all denna härlighet ligger nu
Storgården, och där residera bland många
andra äfven Tjohej och Tjinona. Den
förste är en stor klumpig Newfoundlandsvalp,
som tycker om att föra ett lugnt lif i
solgasset på gårdsplanen, och den andra en
stöf-vartik, fallen för ett mera äfventyrligt
lefnadssätt. En af de roligaste historierna i
boken, Jägare, handlar om dessa bägge;
■det finns där både barrdoft, harjakt,
slagsmål och olycklig kärlek. — Orrmor heter
en liten vacker bit om en tragedi i
skogen, där människan representerar det onda
ödet; men högre och kanske högst i lyrisk
kraft står historien Trastlåt, en förträfflig
berättelse om diktarglöd och diktartröst.
Här har författaren tillfälle att utveckla
båda de mest pregnanta sidorna i sitt
temperament, fantasistyrkan och
färgglädjen, och det smakar ändå icke ordmåleri
— som annars är faran för hr Forsslund.
Han undgår den långt ifrån alltid. I Lek,
ett slags Panhymn till den store
spelmannen, som vandrar osynlig genom markerna
och får hela naturen att brista ut i toner
till fiolen, skenar författarens fantasi i väg
med lösa tyglar och man skall vära rask
i vändningarna för att hinna med.
Bilderna trampa hvarandra på hälarna, och
den ena metamorfosen äter upp den andra.
Tonerna, som myllra fram ur fiolen, äro
först osynliga, så förvandlas de till fåglar
och komma dragande sky efter sky, skara
efter skara, bli så ett regn af drillar, .som
»haglar i klara droppar ur rymdens fulla,
varma sköte», och ändtligen »en handfull
kvitterpärlor», som trilla ur björkkronorna.
När man hunnit till »kvitterpärlorna», är
man trött — åtminstone undertecknad.
Det förefaller mig som hr Forsslund
skulle lyckas bäst i saker som t. ex. Ett
nytt träd. i skogen och En pristäflan.
Hans alltför lättfotade fantasi behöfver den
black, som ligger i en fastare komposition,
en konkret och genomförd idé. Det liva
trädet i skogen är en telegrafstolpe, som
väcker en storm af undran och förbittring
bland ödemarkens alla uppskrämda
invånare. Det blir en het diskussion om den
främmande inkräktaren, och under tiden
susar civilisationen genom obygderna med
bud om lycka och olycka och
människosnille. Symboliken är här både djup och
osökt. — En pristäflan är en roligt fun-’
nen och kvickt genomförd satir mot
en högberömd institution med >5gammal
välkänd och ädel flykt», Men den går
längre i sin träffsäkerhet, och kråkorna,
som gifva kråkorna priset i flygkonsten, är
en historia, som upprepats i alla tider,
bland alla folk och på alla områden.
Först och sist är ju dock författaren
lyriker, och han skakar vers och
stämningsmålningar med obeskriflig lätthet ur
rockärmen. Om man, som sagdt, icke
sätter sig att sträckläsa hans sista bok utan
tar den i smärre portioner, kan man ha
nöje af det mesta och ger villigt sitt
erkännande åt denna öfverflödande
fruktbarhet i fantasien. Han har verkligen något
af den diktarnaivitet, som skapar
sagovärldar, och i enstaka ögonblick kommer
till och med den store danske trollkarlens
namn en på läpparna. Sättet att berätta
för någon gång tanken till Andersen. Stilen
borde dock kunna stramas till åtskilligt,
och litet mera misstro mot de första
svallande fantasiutbrotten skulle bestämdt vara
till gagn för det hela. Diktaren får icke
vara allt för ömtålig, när det gäller att
sköta operationsknifven mot sig själf.
B. H. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
